Borta och hemma. Om det vore sannt, att det folk är lyckligast, som ej har någon historia, så skulle Europa i närvarande stund vara öfverlyckligt, så htet stoff för historien, eller till och med blott för krönikan, har den sista tiden lemnat. Gastein, Gastein, och ingenting annat än Gastein, har man öfverallt fått höra och läsa. Gång på gäng vädras det upp en ny hemlig artikelP för att ej behöiva släppa det intressanta ämnet; men jag vill fråga huru man stär till svars med ett sådant handlingssätt. Är det kristligt stt i grund tråka ut menniskor nu, då koleran kanhända närmar sig våra bygder, och man vet huru vigtigt det är att då bibehålla ett godt humör och ett muntert sinne? Men det är skrifv.t i ödets bok, att tyskarne på ett eller annat sätt skola för dertva oss. Arsdagarne af Garibaldis intåg i Neapel och af träffningen vid Aspromonte hafva firats i Italien, utan att lugnet varit stördt?. Garibaldi sjelf är tyst och skenbart overksam. Är hans hufvud trött och hans hjerta krossadt af otacksamheten, hvilkens storhet endast kan mätas med storheten af de tjenster han gjort sitt fädernesland? Eller tidar han sin tid? Låt oss hoppas det sista. ?Från lifvets höjder stiger mannen ner, Om ej med tomma händer, dock med trötta, Med särade, och all hans lefnadsvinst Hur fattig är den mot hans ungdomsdrömmar! Men hvad han vunnit, litet eller stort, Det är dock sak och verklighet; fast blomman Har flugit bort, så står dock kärnan åter, Och kring den kärnan växer fruktens guld. Ej herrskar minnet ensamt, hoppet bor var lifvet bor, och det är mycket än, Som kunde göras innan natten kommer, Derför med säkert öga banan mät, Blif icke trött, bevinga dina fjät, Och mången framgång kan du än förmoda. Det bästa når ej menskan, men det Goda År också godt: gå hän och lef för det.? Garibaldi är blott en handlingens man, hela hans lif är en kedja af sjelfuppotfrande fosterlandskärlek. Men om han hade velat, Vr vilka ord skulle han ej kunnat tala på Aspromon:es årsdag. ?Majestät!? skulle han ha kunnat säga, jag gjorde dig till konung öfver ett folk, och du har gjort dig till en kejsares vasall. Jag gaf dig ett rike, och du gaf mig ett fängelse. Vi äro qvitt. Nej, ännu är jag skyldig dig en sak — sanningen. Jag var republikan, och på hvad vilkor gjorde jag dig till konung? Jag var en konungs besegrare, och på hvad vilkor uppsatie jag dig på tronen? Jag var chef för en segerrik urmå, och på hvad vilkor upplöste jag den? Jag vilie lemna dig äran och vinsten af att fullborda verket, att förjega utländoingen, befria fäderneslandet, konstituera nationen. Du gjorde det icke. Iialien kan icke vara en verklig nation, ett lefvande fädernesland utan Rom. Deriöre höjde jag på nytt din fana och ropade: Rom eller döden!? Se der mitt brott. Och liksom fordom Laiayette beder jag Gud och menniskor om tillgift. Men var det ett brott att vilja gifva dig Rom, så var det också ett browt att ha gifvit dig Neapel. Var det ett brott att erbjuda dig hjeriat, så var det också ett brott att ha givit dig lemmarne. Välan, etraffe mig