att beträda dem, hade gjort henne förtro. oen med dem ända från barndomen; hor hade alltid skytt den närvaro, som för henne var detsamma som det fabelaktiga Upasträ det, den giftiga skugga, som föll på henne: unga lif och som tilltog i styrka allt son tiden ekred framåt. Ifrigt och med en kän sla af lättnad passerade Beatrice, som sagdt genom de mörka, kalla rummen på sitt ege Carnoosie. Tjenarne hade glömt att fäll: ned gardinerna eller stänga fönsterluckorna och i förbigående såg Beatrice en skymta den hvita verlden derutanför, af den dunkl: himmelen och de mörka trädmassorna, och kände sig glad öfver att vara allena. Slut ligen kom hon till fruns kabinett, såson det ännu kallades, öppnade en dörr, gicl utför en brant och smal trappa och befanr sig i biblioteket. Hon hade lemnat det för en timme sedan och vedbrasan (man nyttjade aldrig kol på Carnoosie) flammade ännu helt muntert. Stolen stod ännu tätt invid bordet, och den dansande lågan från de flammande bränderne visade henne dei uppslagna bok, i hvilker hon nyss hade läst. Det fanns visserliger vaxljus till hands, men Beatrice antände dem icke. Hon ville icke läsa, hon ville tänka och känna en bitter sorg vid tanker på mr Ray. Hon satte sig derför ned, och i det hennes tankar föllo på den man, son nu var der uppe, betogs hon af en liflig af sky för hans skull, som sof på Carnoosie: illa kyrkogård. Men det var af ödet be slutet att Beatrices tankar ständigt skulle itervända till henne sjelf denna afton. Frår mr Ray gingo de till mr Rays hus, som nu var stängdt, tyst och ensligt; derpå öfver gingo de helt plötsligt från den öde bonin sen och vände sig till en tysk folksaga, son de båda hade läst, en gammal barnslig hi