örhållandet att han vid särskilda tillfällen ökt skaffa sig gifter. Denna del af ransakningen hade dock, å synes det, varit af så mycket större vigt, om derigenom kunnat vinnas någon leding för efterforskningar derom, huruvida vindbäck alltid dolt. inom sitt eget bröst ina mörka dåd, eller om icse tilläfventyrs någon medbrottslighet kunde förefinnas, rare sig såsom medvetenhet eller medveran. Såvida man ville antaga för sanning le motiver Lindbäck sjelf uppgitvit för sina yrott, nemligen att befria obotligt sjuka rån deras lidande?, synes en undersökning ifven ät detta håll hafva varit högligen af omständigheterna påkallad, alldenstund man ätt kan tänka sig att Lindbäck skulle ha vifvit andra personer del af handlingar, vvillkka han sjelf endast betraktade såsom barmertighetsverk. Men i detta afseende lemnar ransakningen ingen upplysning. Domaren tyckes helt och hållet hafva glömt bort denna vigtiga del af målet. Genom de svar Lindbäck gaf på frågan om han sökt törgifta Per Olsson: ?Det kan jag ej erinra mig?. Kanske att jag gaf honom?, tyckes Lindbäck Sjelf hafva, ehuru omedvetet, lyftat en flik på den slöja, som betäcker hans brottsliga uppsåt och handlingar, men domaren glömmer eler har icke förmåga, att, med stöd af de hemska rykten, som rörande Lindbäcks förflutna lif voro i omlopp, söka förmå den tilltalade till en fullkomlig bekännelse. En kort fråga om Lindbäck begått flera mord än dem, för hvilka han nu var tilltalad, var det enda svaga försöket i denna väg, och då denna fråga med ett enstafvigt nej be svaras, anses detta nekande tillräckligt och ransakningen blifver omedelbart derejter afslutad: Det skulle i sanning väcka icke blott vår, utan hela allmänhetens förvåning, om Svea hofrätt ansåge en sådan, i väsentliga dela ofullständig ransakning vara tillräcklig fö: målets afgörande. Det vore i och med det samma ådagalagdt, att anspråken på en full genomförd brottmålsransakning vore åtminston: i denna hofrätt öfvermåttan tarfliga, och för dringarne på någon förmåga hos domari att söka utleta sanningen hos den brottslige vore ställda så lågt att de långt ifrån at egga underdomrarne till någon ansträngning tvärtom måste framkalla en liknöjd försoft ning. Vi kunna icke ens föreställa oss at hofrätten skall genom målets afgörande gilla och stadfästa all den uwuraktlåtenhet och glömska, som underdomaren i denna ransaknint låtit komma sig tilllast, ehuru det långa dröjs målet med målets ålerförvisande, hos 03s liksom mången annan, numera börjat väck ovisshet i detta hänseende. Men lika nödvändigt, som det är att e ny ransakning i dessa brottmål företages lika nödvändigt är det att en annan, me skarpsinnighet, menniskokännedom och för måga utrustad domare, förordnas leda den samma. Vi skola då utan tvifvel få erfara at mycket af det, som nu ligger fördoldt, kom mer att uppdagas, motiverna till de be gångna missgerningarne framläggas och de skenhelighetsmask, hvarmed den tilltalad alltjemt lyckats skyla sina brott, måhänd helt och hållet bortryckas.