uppfostran, och som af mr Ray hade blifvit förd så vidt omkring i kunskapens sköna verld, längtade efter andra unga flickors okunnighet och lycka; ty hon kände att de kunde lefva, och hon visste att hon sjelf icke gjorde det. Och sålunda kände hon i sitt bjertas bitterhet, att hennes lif var dystert och vinterlikt, att det låg begrafvet många famnar under snön, utan någon utsigt till uppvaknande, till herrlig sol och ljuflig vår. Jag kan inte uthärda det?, tänkte Beatrice för sig sjelf, vände sig bort från fönstret och kastade sig i upprörd stämning ned på en stol; men en obeveklig röst svarade i en sträng och sträf ton: Du måste — du måste!? Ljudet af rullande vagnsbjul i allen tycktes vara likasom det bittra ekot af denna röst. ?Hvem kan det vara?? sade Beatrice häftigt. Gervoise skref att han skulle komma denna afton?, stammade mrs Gervoise. Beatrice reste sig upp, kysste sin mor, tillhviskade ett ömt: God natt, min älskling!? och lemnade rummet. Hon visste att :hon åter måste se honom, men hon kände att hon i detta ögonblick icke kunde uthärda åsynen af mr Rays mördare. I sin nuvarande sinnesstämning kunde hon icke lida åsynen af den hjertlöse man, som hade hjelpt till att afskära detta milda, fläckfria lif, hvars grymma hand hade förstört det lilla kärleksboet och stött den olyckliga systern, som nu var utan stöd, tillbaka ut i den villande verlder. Hon undvek stora trappan och gick genom de stora och kalla rum, der hon ej hade någon utsigt att möta honom. Hon kände dem väl; samma orsak, som nu förmådde henne