tällniog samt huruvida denna i någon mån kunnat föranleda till brottens begående. De allmänt kända transaktioner, som egt um mellan Lindbäck och den sedan mörlade förre handlanden A. Lysn, påkalla lock i hög grad en sådan upplysning. I afseende å Lindbäcks förhållande före och efter brottens utöfvande är undersökingen äfven ofullständig och lemnar endast sammanhängande upplysningar. Men hvad om måste väcka ännu större förvåning är lomarens åtgörande, då Lindbäck inför domstolen återtager en del af sin inför konunrens befallningshafvande aflagda bekännelse. Enligt det inför landshöfdingeembetet förda protokoll hade Lindbäck erkänt att beräkvingen af egen fördel i följd af Lysens död utjjort en medverkande anledning till hans aflagatagande. Det är i sanning oförklarligt, att då Lindbäck återtager detta förut erkända motiv till Lysens förgiftning samt i stället föregifver, att endast Lysns Sobotliga plågort och Stillkomua förkylningssjukdom varit anledningen till hans försiftning, domaren gillar denna Lindbäcks ätertagna bekännelse samt ej med ett enda ord, en enda fråga, ännu mindre någon allvarsam uppmaning söker att i denna högst vigtiga del af målet förmå den brottslige till en sanningsenlig bekännelse. Förefanns då ingen anledning till att Lindbäck af egennytta mördat Lystn? Jo, visserligen. På Lindbäcks föranstaltande hade Lysån i lifstiden ilagliga former utfärdat en skuldsedel af innehåll att Lindbäck eller hans barn skulle af Lysens qvarlåtenskap erhålla icke mindre än 10,000 rdr rmt. Denna förskrifning var allmänt känd före ransakningen och giftmorden, till och med om vi ej missminna oss inför domstol uppvisad. Det är således fullt skäl att antaga att största, om icke enda motivet till mordet å Lycen varit egennytta. Då ett erkännande inför konungens befallningshafvande icke är lagligen bindande såvida det ej inför domstol upprepas, är följaktligen det verkliga motivet till mordet å Lysen ännu alldeles outredt. Vidare har Lindbäck inför konungens befallningshafvande erkänt, att han, vid flera föregående tillfällen, och äfven en gång vid ett sednare besök efter Karin Pehrsdotters död, sökt afdagataga Daniel Andersson med det förgiftade nättvardsvinet, men dessa försök hade hvarje gång misslyckats af samma orsak, eller derför att Daniel Andersson arg S co rs 0 mo OL br 4 MH -— — — -ju— AA r—ALL AS Sr IM tog för litet af vinet, oaktadt Lindbäcks uppmaningar att deraf förtära mera, hvilka skedde på det att giftet skulle säkrare verka. Ransakningen om detta brott är väl den knapphändigaste man kan tänka sig, ty den inskränker sig till den frågan huruvida Lindbäck erkände att han sökt förgifta Daniel Andersson. Ieöfrigt är om detta brott ingenting utredt, utan nästan allt som rörer detsamma ligger i det fullkomligaste mörker. Ja, vi betvifla att det ens blifvit omnämndt i det öfver Lindbäck fällda utslaget. Då det blir fråga om att Lindbäck, utom de mördade Nils Pettersson i Fårskog och enkan Karin Persdotter i Huken samt ÅA. Lysa, äfven i nattvardsvinet sökt förgifta flera andra personer och bland dessa Per Olsson i Sillebotten, hvilken sistnämnde uppträdde inför domstolen, samt Lindbäck härom tillfrågas af domaren, svarar han: Det kan jag ej erinra mig, kanske att jag gaf honom (af det förgiftade vinet). Lindbäck hade följaktligen icke sjelf reda på alla de personer, åt hvilka han bibringat gift i nattvarden. Hvilka rysliga aningar om förgiftningar i storartad skala måste icke uppstå, då man hör att mördaren icke en gång räknat sina offer, då man förnimmer att han icke en gång kommit ihåg alla dem, åt hvilka han räckt den förgiftade kalken! I afseende ä Per Olsson, som kommunicerade i prestgården hos Lindbäck, hafva dessa aningar redan öfvergått till sannolika skäl och omständigheter, sedan man af Per Olssons utsago inhemtat att Shan tyckte vinet smakade som erg4, samt sedan straxt efter det han lemnat prestgården ansatts af häftiga kräkningar. Lindbäcks försök att slingra sig undan detta brott, under föregifvande att Per Olsson ej varit berättigad att tå af det förgiftade vinet, emedan han ej skulle varit tillräckligt sjuk, motsäges af Per Olssons bräcklighet, svaghet och sjuklighet, hvilken var så stor, att han icke ens under vittnesförhöretkunde hålla sig upprätt, utan måste understödjas af tvenne personer samt derunder fortfarande anfölls af häftiga skälfningar. Men Lindbäcks korta nekande är äfven i denna del af målet tillräckligt för att afbryta alla vidare undersökningar. Lika ofullständig är ransakningen i afseende å de ?kräkmedel? Lindbäck kringsändt. Hur hade Lindbäck beredt dessa medikamenter? Af hvilken sammansättning bestodo e? Rörande åtko sten af arseniken har Lindbäck äfven tillåtits uppduka en historia, som låter i hög grad osannolik, ty icke kan det anses troligt att Lindbäck erhållit arsenik till alla sina mordförsök endast genom att afskrapa ärsenikkorn från några flugtallrickar, synnerligen då vittnet Ågren, som utställt arseniktallrickarne, upplyst att vittnet egt helt obetydligt? arsenik, samt att vittnet icke mer än en gång lagt arsenik i tallrickarne, hvilka sedan endast påspädts med vatten. Ingen end en tilltalade vw 8danalanda rand anlad