bränningar och brusande vågor, utan att någonsin kunna uppnå den gröna stranden. Mitt lif vet icke af någon sann och verklig lycka. Ja, jag är begrafven isnön, och det är väl för wig att få ligga der och sofva tilldess jag äter måste vakna till en py strid ! Det var bitterhet och förtviflan i denna tanke. Beatrice hade mycket af det heroiska elementet i sin karakter — litet eller alldeles intet af det som skapar den helige martyren. Hon var väl danad att strida, men icke att tåla och lida. Hennes natur var varm, liflig, öm och kärlekstull, ehuru både otålig och befallande, och hennes dagliga lif fordrade att hon skulle vara fast och mild, stark som en klippa och lika känslolös. Hon längtade efter lyckan med brinnande, mensklig längtan, och hon visste att qvinnans lycka och qvinnans bestämmelse voro henne förnekade. Ingen älskare skulle någonsin fria till Beatrice: , ingen man trycka henne till sitt hjerta, och inga barn leka i i hennes knä. tå länge mr Gervoise elter hans hustru lefde, kunde Beatrice icke tänka på att gifta sig; ty Beatrice ville icke öfvergifva sin mor, och hon: ville icke begära att någon man skulle pålägga sig det ok,.som hon sjelf knappt förmådde bära. Detta visste Beatrice, och ehuru hon ofta bjöd lyckan ett stoiskt trots, kunde hon likväl icke låta bli att i hemlighet längta efter den i sitt bjerta. Ack, att få vara fri och lefva som andra! Att vara en glad, tanklös, ung flicka; att läsa romaner och drömma om att de blefvo förverkligade; att dansa på balerna med vackra, unga herrar och betrakta dem såsom halfgudar; att vara tjugo år i tankar och känslor, likasom hon var det i år! Det gör 0ss ondt att säga det: Beatrice, som hade fått en god klassisk