STOCKHOLM des 16 Sopt. ; Något om rättegången i Silbodalsmålet. !r Då nu ett fjerdedels år förflutit, sedan ; dessa förfärliga brott afdömdes af Nordmarks häradsrätt, samt derefter icke några åtgöranden af öfverdomstol i målet vidtagits, nödgas vi änyo återkomma till desamma. Icke så som skulle vi vara ovana vid denna lagskipningens snäckgång äfven i brottmål, ty derpå se vi beklagligen alltför ofta prof. Det inträffar derföre icke sällan, att då den brottslige skall straffas, har redan minnet af hans missgerningar hunnit förblekna och allmänhetens afsky för brottet förbytts i medlidande med den brottslige, som, genom sin långa tängelsetid under ransakningen, redan tyckes hafva tillräckligt lidit för sina förbrytelser. Här tyckes emellertid öfverdomstolens dröjsmål med målets återförvisning gifva detsamma en ny märklighet. Det ser nemligen ut som skulle hofrätten låta sig nöja med den i högsta måtto knapphändiga och ofullständiga behandling, som egnades detta mål vid underrätten, somt utan återförvisning ämna upptaga detsamma till slutligt afgörande. Då emellertid dessa giftmord intagit ett sorgligt framstående rum i våra brottmåls annaler, samt väckt stort uppseende i an-l dra länder, måste äfven den legala behandlingen ega ett visst intresse och vi få i detta afseende bekänna, att åtminstone som sakerna nu stå, skulle det icke lända vår lagskipning till någon heder, om de förda rättegångsförhandlingarne blefve på fremmande språk öfverflyttade, så att utlandets! jurister finge finfalle kasta en blick in i vårt rättegångsväsende. Så väl utredningen af motiverna till de föröfvade brotten, som äfven de omständigheter, hvilka med dem stå i det närmaste Isamband, är i hög grad ofullständig, samt lutvisar bristande förmåga hos domaren att kombinera redan i dagen lagda facta med I dem, som ännu hvilade i ett slags halfdunkel. Domaren underlät till och med att tillgodogöra sig de vigtiga upplysningar, som redan lemnats, och gä brottslingen på lifvet med hårdt ansatta frågor om de verkIliga orsakerna till de begångna brotten, Ihuru beslutet att dem utföra så småningom mognat, hvilka vigtiga biomständigheter med dem stodo i förening, huruvida några medbrottslingar funnits, som antingen biträdt den tilltalade eller egt kännedom om hans I forehafvande, samt huruvida brottslingen, som tyckes hafva för sig uppställdt en förI färlig mordteori, ämnat fullfölja denna, om . hans planer icke blifvit stäckta af lagens arm m. m. m. Mm. Enligt nu gällande strafflag är det alldeles nödvändigt att känna motiverna till brottet, för att rätt kunna bedöma det straff Isom derpå skall följa, och kännedomen derom är äfven högst nödvändig, ifall fråga uppstår att genom nåd mildra lagens bud. Kongl. brefvet af den 13 Oktober 1820 stadgar också, att de motiver, som till gerI ningen föranledt och den tilltalades förhållande nyss före och efter brottets utöfvande?, skola noga utredas. 1l Vi skola här nedan visa att dessa utr I tryckliga lagbud blifvit vid den ifrågavarande brottmålsransakningen alldeles äsidosatta och bortglömda. Den vid ransakningen tjenstgörande domhafvanden visar under förhandlingarne en flathet mot broitslingen, som väcker den största förvåning, ja den tilltalade tyckes i -I sjelfva verket lika mycket genom sina svar ,leda förhandlingarne som ordföranden, — Skenheligheten, som hos denne i många afseenden psykologiskt märkvärdige brottsling alltid synes hafva intagit ett framstående rum, erhåller genom denna domarens efterh låtenhet ny näring och uttalar sig slutligen, efter utslagets afkunnande, i en harang till I domaren, landshöfdingen och tingsmenigheten. Följden af denna slappa och ofullständiga ransakning har icke heller länge låtit vänta på sig. Redan har Lindbäck i hofrätten klagat öfver Carlstads konsistorii åtgärd att beröfva honom prestembetet, samt i dessa klagomål anfört, att stiftsstyrelsens utslag endast grundar sig på hans egen nakna bekännelse om begångna brott, hvilken bekännelse i ?så högvigtiga saker icke får gälla?. Endast den ?som ransakar hjertan och njurar? vet med visshet huruvida Lindbäck känner någon verklig ånger öfver sina många och grofva förbrytelser. Menskligt att döma har dock en sådan ånger icke inI trädt, utan tvärtom synes af hans klegomål öfver stiftsstyrelsens afsättningsdom att Lindbäcks hela uppträdande vid tingsförhandlingarne varit en följd af ett väl utstuderadt hyckleri, sedan han, efter den inför konungens befallningshafvande aflagda bekännelsen, blifvit öfvertygad om, att ett fortsatt nekande icke skulle lända honom till synnerlig båtnad, utan snarare stänga vägen för den kungliga nåd han troligen hoppas erhålla. Men huru har domaren begagnat sig af ,. denna Lindbäcks inför landshöfdingeembetet aflagda bekännelse, hvilken, ehuru kort och ofullständig, dock lemnade stoff till de hemAI ska brottens fullkomliga belysning? Först tillåtes Lindbäck att lemna en kort och otillräcklig redogörelse för sin förflutna I lefnad och i strid mot här ofvan åberopade k. förordning underlåtes helt och hållet att LA hn AA mm AA ot om .