ärfde icke hans lilla egendom. Den öfvergick till den närmaste lagliga arfvingen, och ehuru detta var rält enligt lag, fann den allmänna meningen det likväl hårdt och ömkade den stackars systern. Mr Gervoise kände förmodligen äfven till allt detta, ty han var borta hela vintern, hvilken. Beatrice tillbragte i ostördt lugn med sin mor, men dock icke utan att känna en djup och uppriktig sorg. TJUGONDE KAPITLET. Mrs Gervoise hade fallit i en lätt slummer, och Beatrice hade låtit boken sjunka ned i knäet. Hon satt tillbakalutad i stoJen och såg in i elden medan hennes fantasi skapade underbara bilder i den glödande kolmassan. Den skarpa, snötyngda blåsten, som tjutande svepte omkring gamla QCarnoosie, utöfvade ett behagligtinflytande på Beatrice. Hon var skyddad från dess stränghet, och vetskapen om att den tumlade om der ute, en bild af strid och smärta, gaf styrka åt hennes nerver och mod ät hennes själ. Hon reste sig sakta upp och gick till fönstret; drog tillbaka de tunga gardinerha och lyfte upp en flik af jalusien. Snön hade upphört att falla, och ehuru månen icke lyste, var dock himlen klar och ljus. Framför henne låg den hvita terrassen och der bortom de frusna fontänerna och den öfversnöade trädgården: Huru djupt under det tunga bårklädet lågo icke lifvete och skönhetens frön.begrafna ! På samma sätt är det äfven -med mitt lifP, tänkte Beatrice. ?Gud ska veta att det i ett afseende har tillräckligt med väckande retelser, men bittra och farliga. Jag liknar sjömannen, som ständigt seglar kring en klippig kust, ständigt kämpande mot