Aftonbladet – 15 september 1865, sida 3

(Insändt.) Är en ångqvarn eldfarlig eller icke? Insändaren, hyresgäst i ett af de hus, som ligger helt nära intill den nu nedbrunna Wennbergska ångqvarnen på Jakobsbergsgatan, och följakuigen nära intresserad i lösningen af ofvanstäende fråga, har sedan första hettan efter branden hunnit lägga sig, börjat fundera på huru dermed kan förhålla sig, och det är åt dessa funderingar, som han anhåller att den ärade redaktionen af Aftonbladet benäget torde gifva ett rum i sina spalter. Frågan är visserligen icke riksvigtig, men för en ganska stor mängd medborgare vigtig nog, och torde således förtjena att närmare skärskådas. En ångqvarn är alls icke eldfarligare än någon annan industriel anläggning? — NE naturligtvis både den myndighet, som tillåtit dess uppbyggande, och hr Wennberg, som derpå gör en briljant affär. ?En snickareeller målareverkstad är lika eldfarlig?, säga de vidare, och ingen menniska undrar på att de säga så, ty annars skulle ju embetsverket gjort en dumhet, och egaren af qvarnen skulle vara en obarmhertig varelse, utan känsla för sin nästas trefnad och välbefinnande. Men huru säga nu de, som förliden måndag sväfvade i stor fara att lefvande stekas, eller att få sitt bohag förderfvadt och sin bostad sköflad? ?En ångqvarn är det eldfarligaste af allt!? — säga de naturligtvis — och, såsom vanligen är fallet med tvenne ytterligheter, torde sanningen härvidlag ligga midt emellan dessa båda meningar. Insändaren, som ingenting förlorat på branden, men som inte kan neka att den föreföll honom temligen hotande, icke allenast för det hus han bebor, utan för en hel tätt befolkad och trängt bebyggd stadsdel, insändaren tvekar icke att påstå, det en ångqvarn .ed det alldeles inträngda läge, som den nu nedbrunna egde, verkligen är af en ganska eldfarlig natur — och detta mindre för den skull att den drifves af ånga, än derför att den förutsätter hepandet af åtskilliga brännbara bestå dsdelar, som på en sådan plats minst af allt borde få finnas. Hr Wennberg har sjelf vid polisförhöret sökt göra troligt, att elden uppstått derigenom att gnistor från en närbelägen skorsten inträngt bland siktarne å qvarnens vind och i den fina silkessiktduken funnit ett näringsämne, tillräckligt godt för att snart kunna förvandla dem till en förhärjande låga. Nåväl, hvad bevisar detta, annat än att en sådan qvarn är af en ganska eldfarlig natur? Ty icke kan det väl vara hr Wennbergs eller det höglofliga byggnads kollegii mening att grannarne skola bo i rum utan eldstäder, endast för att gifva hr Wennberg tillfälle att drifva sin storartade anläggning? Vidare omtalas i samma polisreferat, att ?de betydliga vedoch kolupplagen blefvo lyckligen räddade?. Ingen gläder sig deråt högre än en närboende, — men nog bevisar det ocksä, att dylika upplag funnits — och att ved och kol äro eldfarliga, torde väl ingen kunna bestrida, helst när de ligga hopade på en plats, der en gnista, förd af stormen från en oförskämd närliggande skorsten, på nägra ögonblick kan förvandla det storartade upplaget till ett glödande bäl. Då det dessutom är en känd sak att det fina mjölet, kringströdt i form af damm, är lätt itändligt som krut, och att qvarnar ganska ofta fatta eld genom så kallad torr. :alning, så torde väl icke kunna bestridas att lyckan at att eza ett sådant storartad: etablissement i sitt närmaste grannskap äl af en ganska tvetydig natur. Icke destc I mindre har hr Wennberg fått tillstånd at i denna tätt sammanbyggda trakt 4åanläggs lsin qvern, hvilken nu under åtekilliga å