Aftonbladet – 15 september 1865, sida 2

aftärdt ansigte. Om någon hade sagt, att doktor Rogerson var en prest, hvilken samvetsbetänkligheter hade förmått att lemna sin befattning, så skulle man väl kunnat tro honom; man skulle likaledes icke ha funnit det så otroligt, att han var en olycklig bankruttör, eller, så besynnerligt, om man hade sett honom inför rätta, anklagad för förfalskning. Icke för att doktor Rogerson såg ut som en gudlig, olycklig eller oredlig man; men det låg någoti hela hans yttre, som gjorde en tveksam. Man hude icke känslan af att doktor Rogerson intog en säker, lugn eller lycklig ställning i lifvet, och det var derför ingenting somman mindre kunde tänka på, än att föreställa sig honom såsom den glada, lifliga och verksamma person, som kallas provindialläkare. Denne herre hade sällan elter aldrig haft något att göra med Beatrice, emedan hon kunde berömma sig af en blomstrande helsa. Han blef derför mycket förvånad, då han tick se henne så svag och klen, och frågade mrs Gervoise om hvad som möjligen kunde varit orsaken dertill. Mrs Gervoise tframstammade en oredig förklaring, och doktor Rogersvn, ehuru icke synnerligt klokare deraf, nickade med en skarpsinnig min och ordinerade några oskadhga läkemedel. Beatrice, som låg med tillslutna ögon på en säng, lyssnade till hans hviskande stäm: ma, som om hon hade hört den i en dröm. Är ni säker om att det inte är någonting som kommer från själen?4 sade han till mrs Gervoise. Verkligen jag det vet, doktor Rogerson — jag kan verkligen inte säga det; men ag vill hoppas att det inte är det. Jag trodde möjligen att den sorgliga hänlelsen med mr Ray... Han stannade piötsligt. Beatrice öppnade igonen. De stodo längst bort i rummet, ära ett litet bord, på hvilket brann ett ljus. Skenet föll på deras ansigten. Beatrice närkte doktor Rogersons förvånade blick, om tycktes säga: Huru, vet hön då inte iväd som händt?? och det bestörta uttryc