Aftonbladet – 15 september 1865, sida 2

Tankarne sveko henne; hon försjönk i en dvala af utmattning och trötthet. Hennes ögon slöto sig, och sömnen, icke den lätta, sunda sömn, som vittnar om helsa, bemäktigade sig henne. Då hon följande morgonen vaknade, lyste solen in i rummet, och hennes mor stod vid sidan af sängen, med en orolig och dock lycklig min. cHvad är det, min älskling?? frågade Beatrice. Gervoise har rest bort?, svarade modren. Och jag är fri?, utbrast Beatrice med ett leende. ?Var det inte det jag sade?? Hon reste sig upp, blek och matt, men triumferonde, och ävnu okunnig om huru dyrt segern hade kostat henne. At din frukost på sängen, mitt barn, sade hennes mor. Nej, jag är inte sjukY, svarade Beatrice; dessutom sade jag till mr Gervoise, att jeg inte ville äta annat än vid mitt eget bord, och det tänker jag också göra. Hon steg upp och försökte att kläda sig, men hade icke krafter dertill. Hon säg på sin mor och försökte att le. tJag trodde inte att jag var så svagt, sade hon, jag tror verkligen att jag blir tvungen att äta litet här på mitt rum.X Jag har sagt till om en stekt kyckling ät dig, mitt barn. tSom du vill, min älskling.4 Hennes röst ljöd svag, och hon sjönk utma:tad tillbaka. Den trettisex timmar långa striden hade medtagit Beatrices krafter me; in hungern. Hon hade segrat, men ehuru hon sökte taga sina själslidanden så lätt kom möjligt, hade de dock varit starka och tljupa. De hade efierlemnat en dvala, som öljdes af feber. Beatrice kunde knappast ita en bit mat på hela dagen, och mut atonen var hon så illamående, att man måste skicka bud efter doktor Rogerson. Den liflige, unge doktorn, som hade sla sit sig ned i närheten af Carnoosie med sin rackra, unga fru, var nu en blek, mager, rervsveg män med gråsprängdt tär och ett