Aftonbladet – 14 september 1865, sida 2

mitt, och ehuru ni kan läsa igen dörren om mig, vill jag likväl förmoda att ni ej ämnar stanna här inne. Huset är stort, och jag kan lemna er ett större och bättre rum än detta. Miss Gordon4, sade mr Gervoise med sin mest förnäma artighet, jag skall inte glömma dessa ord.? Som pi behagar, svarade Beatrice, satte sig vid sitt toilettbord och skakade lockarne tillbaka från sitt upph tiade ansigte. I spegeln framför sig såg hon mr Gervoise le, derpå vända s12 mot dörren, öppna den sakta och smyga sig ut genom den trånga öppningen. En orm, en verklig orm!4 tänkte Beatrice och skrattade föraktligt för sig sjelf, då nyckeln vreds om i låset. Beatrice ver lår ge i sitt eget hus, och det få månader innan hon skulle bli myndig. Hennes mod hade blifvit väckt genom ordstriden mellan henne och mr Gervoise ; men nu, då hon var allena, kunde hon icke bortjuga de mörka tavkar, som strömmade in på henne. SJag undrar just, tänkte hon, om de unga flickor, som blifvit uppfostrade med kärlek och ömhet, som aldrig sett annat än idel leenden omkring sig, jog undrar om dessa känna sin lycka? Jag förmodar att de tänka mer på att få sig en ny klädning att komma på bal, att få den eller den herrn till kavaljer, än jag gör, som sitter här allena i detta stora hus, inspärrad i mitt rum af en menniska, som lefver på min bekostnad. Stackars oskyldiga varelser! De fladdra genom lifvet såsow fjärilar och känna endast dess solsken och blommor. De veta inte hvad det vill säga att bli gammal, och äro barn tilldess de dö! Och Beatrice suckade, stödde kinden mot handen och kände sig gammal i sorger och bekymmer. Men hon var åtminstoue ung till åren. Fem minuter hade knappast förbätt innan Beatrice reste sig upp, sxakade kitt vackra hufvud och log. trotsigt åt mr Gervoise. Fem minnter derefter hvilade