Aftonbladet – 9 september 1865, sida 2

rmådde motstå. Det varma rummet, den flammande brasan, den beqväma stol, i hvilken han satt — den hade blifvit hemtad upp från mr Gervoises eget rum — den läckra, doftande steken framför honom, allt detta efter en kall och unsträngande resa var mer än han kunde motstå. Hans ögon tindrade, han fattade knif och gaffel med darrande hand, tv mr Ruby var i sitt inre inedveten om att det var både syndigt och farligt, och han åt. Jones ska aldrig förlåta mig, sade han, då han slutlig-n sköt ifrån sig tallricken. Han behötver ju inte få veta det, försäkrade mr Gervoise helt vänligt. Det gläder mig bra mycket att ni kom. Kan vi väl föreställa er att Antony blef kär i Beatrice och friade till henne! Men jag lagade att gunstig junkern snart kom sin väg, och nu afkyler han sin hetta på de skotska hedarne. Mr Ruby säg ytterst förvånad ut, och efter ett -ögonvlicks förlopp frågade han mr Gervoise hvad han egentligen hade haft emot partiet. Min bäste sir, jag behöfver väl kvappast säga er det. Nej, för all del, se då inte så bestört ut. Inga hemligheter oss emellan, rar Raby. Låt oss vara fullt uppriktiga mot bvarandra. . Mr Gervoise, ni gör mig riktigt ängslig. Hvad är det? Ni vill väl inte dermed säga, mr Raby, nit ni inte vet at: vår stackars kära Beamice är — hur ska jag säga — excentrisk till lynnet. Hon är galen!? ?Excentrisk!? sade mr Gervoise i en ton af mild rättelse. (Forts. följer).