Aftonbladet – 8 september 1865, sida 2

Jets NaStinstundandut 2011101d1 Sd He eUe LIST sörande föredragas. — — Det lider icke något tvifvel att den nya bränvinslagstiftningen i vårt land vert mycket godt och att, särskildt den reglering af spritdryckers försäljning, som derigenom egt rum, har en ganska väsentlig andel i de vunna resultaten. Beklagligen har det dock redan vid åtskilliga tillfällen visat sig, att vanan att betrakta idkarne af ifrågavarande handtering såsom betinnande sig i en undantagsställning, olik andra näringsidkares, och såsom varande underkastade en undantagslagstiftning, afvikande i många delar från den för andra näringsidkare gällande, ledt derhän, att de -på många håll betraktas hardt när såsom stående utom lagen, såsom rentaf rättslösa. Vi ha erhållit kännedom om eit nytt, ganska slående beis på detta förhållande. De personer, som erhöllo tillstånd att förlidet är under en och en qvaris månad idka utskänkning af spirituösa drycker vid beväringslägret å Ladugårdsgärdet, erlade derför i förskott en algift af 33 rdr 33 öre, dem påförd enligt kongl. förordningen den 7 Decen:ber 18607, som det heter i uppbördsmannens qvitto. Sedermera erhöllo de handelsoch ekonomikollegii tillståndsbevis att näringen utöfva, innehällande detta bevis den förklaring, att demed ?vederbörandes qvitto styrkt sig hafva förskoltsvis erlagt föreskrifna utskylder?. Något hvar skulle väl tro, att den, som var försedd med dessa dokumenter, hade erlagt den beskattning, som ifrägakom för den ifrågavarande näringsrättens utöfning. Säkert är väl åtminstone, att utskänkningens idkare hyste denna jtöreställning. Likväl hafva de i dessa dagar. femton månader efter utöfvandet af den handttering, för hvars idkande de hade förskottsvis erlagt skatt, blifvit öfverraskade med en ny debetsedel, som ålägger hv.r och en att genast, äfven i händelse af anförda besvär, erlägga ytterligare afgift med 33 rdr 34 öre för samma utskänknivg, för hvilken de redan förlidet är erlagt föreskrifna utskylder?. Förhallandet synes, för hvar och en som lägger bredvid hvarandra de förlidet år utirdade qvittenserna på erlagda ?föreskrilna afgifter? och den nn utgilna debetsedeln, så absurdt, att man tager för alldeles gifvet, att den nya debiteringen måtte bero på något misstag, ehuru den i debetsedeln förmäles vara verställd i enlighet med innevarande års taxeringskomites beslut?. Märkvärdigt nog befinnes det likväl, om man rädirägar bränvinsförsäljningslagen, att densamma lemnar rum för möjligheten af en sädan tilläggsveskattning. Det beter der nemligen, att bränvvinsutskänkniog wid läger, m. fl. tillfällen, afgiften bestämmes af den bevillningstaxering näst derefter samnanträdande komit?, men ej fär understiga ett visst minimibelopp. Det är således minimiafgiften, som blilvu i förskott erlagd och tilläggsafgiften utgör hvad taxeringskomiten ansett utskänkaren böra derutöfver betala. Att en sådan tilläggsafgift kan, med stöd af gällande författning, åläggas och uttagas, derom år alltså icke något tvifvel. En annan fråga är om dess åläggande är förenligt med billighet och sundt förnuft. Antagligen fär väl pröfningskomiten i första hand taga detta i öfvervägande, hvad kär ifrågavarande tilläggsafgifterna särskildt angår, och sedermera bör man hoppas, att äfven rikets ständer egna saken någun uppvärksamhet vid en blifvande revision af den åberopade författningen. Man kan visserligen säga, att idkarne af utskänkning, som Dora antag.:s känna för.attningen, hafva sig bekast, att tilläggsafgifter kunna ifrågakomna och få bereda sig derpå. Men gifvet är väl ock, att hvar och en, som vill idka en handteriong, söker göra sig reda för de med dess utöfning förbundna kostnader, och icke lära väl sådana beräkning r kunna göras så elastiska, att det är likgiltigt om, efteråt, de förmodade omkostnaderna fördubblas. Då nu, med afseende å ifrågavarande handtering, skatten utgör en så visentlig del al omkostnaderna, synes det allts: temligen billigt att handteringens idkare veta på förhand åtminstone på ett ungefär hvad skattens bel.pp utgör, på det de må kunna alstå från företaget, om de fiona skatten för dryg. Att så till sägande inlocka folk i fö relag genom att uttaga s. k. minimiagifter, hvilka qvitteras såsom föreskritna utskylder4, och sedermera efter åratal utkräfva dubbelt så mycket som ursprungligen varit ifrågasatt, är ett förfaringssätt, som synes vara lagstiftningen och dess tillämpare föga värdigt, till och med om offren för en så dan godtycklig et äro bränvinsutskänkare.