Aftonbladet – 7 september 1865, sida 2

LL Å — c--. Antony; ty ban var min bäste och mest trofaste vän för många år tillbaka! äJa, men sedan har ni aldrig återsett honomX4, sade Antony med synbar tillfredsställelse. Nej, och hvad ännu mera är, jag vet inte om jag någonsin får återse honom. Men fröjda er inte allt för mycket åt det, Antony. Som ni ser, kan jag lefva honom förutan. Hon betraktade honom med ett trotsigt löje, reste sig derpå upp från sin plats under äppelträdet och aflägsnade sig. Antony satt qvar och säg efter henne; utan att väga följa henne. Han fruktade henne lika mycket som han älskade henne, och utan denna fruktan skulle han måhända aldrig brytt sis om henne. Han tyckte om henne emedan hon hade klara, mörka ögon, ett vackert ansigte och en intagande växt samt derför att hon var egarinna af Carnoosie, för hvilket han hyste den ömmaste tillgifvenhet; men utom detta tycke hade hos honom uppväxt en annan känsla, helt olikt den förra: en djup och slafvisk kärlek till den hand som omvexlande smekte och agade honom. Han icke blott längtade att få ega Beatrice, han längtade att bli Beatrices ti lhörighet, att bli till ett med denna ädla och herrliga varelse och att i henne för: lora känslan af sin egen låghet — ty, det fanns ändå så mycket godt uti honom, att han insåg sin egen ovärdighet. Denna nesativa dygd gick likväl icke så längt, at den hindrade honom i hans frieri till den unga flickan; Beatrice Gordon bet.öfde icke honom, men han behöfde henne, och ha henne skulle han. Han såg henve ännu en gång, då han gick in i huset. Hon stod vid sidan af sin mor på den solbelysta ter rassen, betraktade de ståtliga träden, som