Aftonbladet – 7 september 1865, sida 2

han tyckte mindre om mig, eller att jag kunde hålla mera af honom. Just som Beatrice gick och talade på detta sätt för sig sjelf, stannade hon plötsligt, betraktade sina träd och glömde Antony. De voro så vackra, så majestätiska och så voro de hennes egna, och egandet var kärt för Carnoosies herrskarinna. Hennes ögon strålade af glädje; här njöt hon sin enda oblandade fröjd. I allt annat fann hon oro och bekymmer; men då hon stod ensam, med himmelen öfver sitt hutvud, det gröna gräset under sina fötter, och hennes stora, skuggrika bokar och knotiga ekar omkring sig, andades hon fritt och kände sig lycklig. Hvad prairien är för den röde indianen och berget för bergsbon, det voro träden för Beatrice Gordon. Här smakade hon den sällhet som utgör saltet i alla ardra fröjder, och utan hvilken de äro torftiga och saftlösa — friheten. Känslan af att intet ovänligt öga hvilade på henne, att ingen spions förrädiska öra stod på lur för att upplånga hvarje andetag, som gick öfver henues läppar, var full af njutning för den fångna flickan. Hon var fri enligt verldens uppfattning; hon var dessutom rik och hade ett vackert och präktigt hem — men Beatrice kände sjelf att hon var en fånge. Hon hade vuxit upp i denna träldom; men vanan, som satte henne i stånd att uthärda den, kunde icke minska hennes hat till densamma eller komma henne att mindre lifligt njuta af hvarje stund som hon kunde undansnilla sina fångvaktare. Det var derföre en verklig fröjd för henne att vandra så bär, vid skymningens inbrott, i den stora ensliga alln. För en mera glad och lycklig flicka skulle dess dysterhet och enslighet förefallit tryckande; men Beatrice gaf den en lättnad, som var