Aftonbladet – 7 september 1865, sida 2

växte rundt omkring Carnoosie och nickade med sina gröna hufvuden för den milda vestanvinden. Hon lutade sig med korslagda armar mot stenbalustraden, och s0olen sken på hennes bara hufvud och förtjusande hals. Hennes smärta och smidiga gestalt hade ett vårdslöst behag, och sjelfva sulan af hennes sko, då hon stod och hackade i sanden med spetsen af sin lilla fot utöfvade sin tjuskratt på Antony Gervoise. Hans samt-1 med henne hade gifvit hans lidelse en Dy styrka. Han begaf sig genast upp til galterict, vände sig till sin far, som stod med halfslutna ögon och betraktade sin Cuyps och sade med egensinnig och oförskämd ton: sOm jag inte inom tre månader är gift med Beatrice, lemnar jag Carnoosie för alltid! cHvad i Herrans namn bar då händt? utbrast mr Gervoise, helt förskräckt. Jag visste inte ens att du hade kommit tillbaka. Jo, ingenting mer och ingenting mindre än att hon inte vill ha mig, och att hon vill ha Gilbert, som hon alltid sticker mig i näsan med.4 Bah, dårskaper, min kära gosse; de ha ju inte träffats sedan de voro barn. Det har platt ingenting att betyda. Antony svarade, att det hade mycket att betyda och bedyrade ännu en gång, att, om han icke fick Beatrice, skulle han lemna Carnoosie för alltid. Nu förhöll det sig så, att detta var en högst obehaglig hotelse. Antony var myndig, men hans penningar voro i mr Gervoises hand. Tanken på uppgörning var i högsta grad genant för denne entleman. Han hade visserligen med faderlig ömhet lånat sin son betydliga summor, naturligtvis mot god säkerhet; men om