Aftonbladet – 6 september 1865, sida 2

Men katten tycker på samma sätt om fågeln, som han lurar på. Det är ert sätt, Antony! Jag har sett er piska er hund — det är ert sätt. Tårar af sorg och skam stego upp i hans ögon. Han släppte hennes hand och näsian slängde den ifrån sig. O, Beatrice, sade han, ni är verkligen för mycket grym! Säger ni det? Ja, det gör jag. Sade jag er inte nyss att ni skulle kunna forma mig efter er vilja, Beatrice? Ja, det skulle ni verkligen! Vid dessa ord vände han sig till henne och betraktade henne med en öm, och denna gång uppriktig blick. os Beatrice kände sig verkligen rörd. År af enslighet, eftertanke och åtskilliga sorger hade gifvit henne ett djup och en skarpsynthet öfver hennes år. Hon var ung i njutningen af lifvets fröjder, men gammal i känslan af dess mysterier och sorger. Etftertanke, läsning och en skarp observationsförmåga hade tjenat henne i ställe för erfarenhet. Hon kände Antony i botten, bättre än han kände sig sjelf, och hon visste att, utan ett underverk, föga eller intet hopp fanns om hans framtid. Detta underverk kände hon sig icke kallad att utöfva, men det gjorde henne innerligt ondt att tänka, att det möjligen kunde låtit sig verkställa, men att det aldrig skulle ske, och att Antony Gervoise ovilkorligen skulle komma att gå sitt förderf till mötes, utan att finna en hjelpsam hand till sin räddning. Den unge mannen betraktade henne uppmärksamt. Han såg hennes rörelse, och ehuru han icke ansåg den vara iallo gynnsam för hans frieri, kände han dock ett dunkelt hopp. YRAN