BEATRICE Roman i tvenne delar. AR Julia Kavanagh. Mrs Scot stirrade på sina porslinsodjur, nickade åt dem och tänkte med ett bittert leende: sOm han också vore ensam i en skog, skulle han ljuga för sig sjelf. Han tänker lögn och drömmer lögn! Jag har aldrig hört honom berätta samma historia på samma sätt. Han lefver af lögner — de äro mat och dryck och sömn för honom!4 Vi ha alla våra särskilda fel, för hvilka vi gifva efter och hvilka vi omhulda med faderlig ömhet, samt en eller annan last, som vi af hjertat hata och afsky. Mrs Scot var hämdlysten; hon hade aldrig förlåtit Beatrice att hon gjorde grimaser åt henne — på sin dödsbädd skulle hon icke förlåta benne det. Hon hatade liflösa ting med samma styrka, och hvad mrs Scoticke hatade, det plägade hon vanligen förakta. Den milda, ömma, innerligt varma kärleken var för henne en förseglad bok. Likväl kunde hon egentligen icke kallas grym och hård. Hon kunde helt lugnt och kallblodigt säga en osanning, ty hennes hämd föraktade icke att begagna sig deraf; men bon hatade lögnen i och för sig, helst då den icke hade något bestämdt syfte. Om han ändå hade någon afsigt dermedX, resonerade hon för sig sjelf, full af dygdig harm; men det har han inte — han ljuger bara för att det ska så vara. En ut4) Se A. B. nr 183 197, 199, 201-205.