Aftonbladet – 5 september 1865, sida 3

dödsstöten, Så till vida kan hon ej fritagas från all skuld, som denna af fala qvinnor och bedragare mot en förståndssvag vällustings penningpung hopspunna infama intrig aldrig skulle ha kunnat skada henne, om hon förut undvikit ej allenast det orätta, utan äfven skenet af det orätta. Såsom qvinna följde Marie Antoinette icke modrens råd, såsom drottning var hon en blott alltför läraktig discipel af denna. Så ofta det är fråga om politik, känner Maria Theresia blott en synpunkt, det beståndandes upprätthäållelse, isynnerhet upprätthållandet af det franskt-österrikiska förbundet. I sitt första bref, efter det dottern uppstigit på tronen, förmanar hon: Se allt med egna ögon, förändra ingenting, låt allt fortgå på samma sätt, eller skola kaos och intrigerna bli oöfverstigliga och ni störta er i oroligheter, ur hvilka ni icke skall komma ut igen. Jag kan tala härom af erfarenhet. Våra båda staters intresse kräfver, att vi till våra familjband foga likhet iintressen.? Den heliga religionen samt Österrikes och Frankrikes välgång erfordrar det intimaste förbund, förklarar hon ofta. ?Våra intressen äro desamma !? dertill återkommer hon äfven nu. Vi skola, den ena efter den andra, kastas till marken, om vi icke genom vår fasthet förhindra en allmän omstörtning.? Och likväl var i detta fall Josef II en omstörtningens man och Fredrik den store det beståndandes vaktare. Denna moIrens begreppsförvexling undgår dottern helt och hållet. Hon verkar hos sin man, hos ministrarne för Österrike och ställer sig strid med Frankrikes intressen. Sakta nviskadt går österrikiskans namn från mun ill mun, för att sedermera så fruktansvärdt skalla i hennes öron. Som brefven sluta med 1780, höra vi i lem icke en gång ett aflägset brus af revolutionsvågorna, hvilka först efter det ameikanska krigets slut svallade ut öfver Frankke. Att Marie Antoinette skall förgås dem, förutsäga dessa bref för oss. Af nodren i Wien blott sysselsatt med bön, nusik och god lektyr, lefde hon i Vcrsailes endast för nöjet och lärde icke på långt vär förstå tiden. Då prinsarne at blodet fstyrkte Ludvig XV från hans förfarande not parlamenterna, kallar hon detta ?högst förskämdt?, och Beaumarchais är i hennes igon en narr?. Huru skulle väl denna skuldfria, men betänksamma qvinna, denna icke hjertlösa, nen okunniga drottning kunnat under reolutionen vara sin gemål det stöd, hvilket an isitt gaucherie? så väl behöfde ? Att hon, å sätt icke endast hennes förklarade fiener påstått, likt en tyngd dragit honom ned afgrunden, är osannt. Man angrep henne nera än hennes gemål blott derföre, att nan ville omintetgöra det deltagande, som iste sig vid hennes älskliga företeelse. Det ostade mycken möda aw beröfva fransnännen den bild, som stod för deras jäl från Marie Antoinettes lyckliga dagar. len det lyckades med nedriga belackares riga biträde, och först nu börja spåren efer nedsvärtningarne att försvinna.