Aftonbladet – 5 september 1865, sida 2

Om rangordning ooh laga ordning. Den i gårdagens litteraturafdelning införda aamälan af 7Svenska rangordningarne har säkerligen af mången, hksom af mig, lästs med stort nöje, och om man här tilllåter sig att dervid göra en liten anmärkning, bör detta ej anses som bristande tacksamhet för det goda skratt nämda anmälan skänkt anmärkaren. Framställningen af rangordningarnes historik ger läsaren det intrycket som skulle konung Jarl XI — den af Gustaf III med förnäm öfverlägsenhet Kronofogden be titlade — varit den som gjort början med att gifva rangfrågan den högvigtiga och förvända behandling, hon sedermera fått och nu mer än någonsin åtnjuter. Så är emellertid icke förhållandet. Den af Carl XI vidtagna åtgärden i det afseendet var blott en länk i den kedja, hvarigenom han åsyftade att jemna skilnaden mellan samhällsklasserna i allmänhet. Det är bekant att han, genom borttagande af adelns domsrätt öfver underhafvande, ställde bonden såsom medborgare vid adelsmannens sida. Men bondeståndet var ej det enda, som upplyftades till en förut okänd höjd. Embetsmän icke blott förklarades för adliga vederlikar, men, hvad som var dittills oerhördt, den personliga förtjensten tog offentligen steget framför bördstöreträdet. Striden derom blef en statsfråga, hvarom kämpades i stånden och i rådet under flera riksdagar och regeringar. Ständerna begärde, att tvisten måtte slitas genom utfärdande af en ordentlig rangordning. Förmyndarestyrelsen vågade ej bestämma den, förrän konungen blifvit myndig, då den första rangordning utgafs. Det var en ny seger af de ofrälse stånden öfver adeln, uf förtjensten ölver bördent. Denna framställning, lånad ur friherre Bernh. v. Beskows minnesteckning ölver Fabian Wrede, torde vara tillräcklig för att visa, att det visst icke var af undseende för flärden och fåfängan som Carl XI företog sig att lagstifta på det gebilet. Frib. v. B. tillägger i en not följande, hemtadt ur riksdagsbandlingar för är 1672 och rådsprotokoller för samma år, m. fl. källor: Rangordningen fortfor att betraktas såsom en sak af största vigt. Den lägre: adeln yrkade alltjemt på embetets företräde framför börden. Det vore ej personens rang allenast, men sjelfva embetets värdighet, som borde stadgas. En bestämd rangordning vore ett verk som befordrade Guds ära, väckte täflan i det goda och äfven borde stifta fred, förtrolighet och vänskap ibland folket. Johan Gyllenstjerna klagade öfver förödmjukelsen af gamle män, som stå tillbaka för en ung grefve. Rikskanslerens (Magnus Gabriel de la Gardie) hjerta ville blöda, när han såg det, men han kunde ej alldeles tillbakasätta börden. Och härmed kunde denna lilla uppsats kanske lämpligen afslutas. Men dä man kommit att tala om Carl XI, så må det tillåtas, helst en annan artikel i gårdagens Aftonblad dertill föranleder, att efter samma källa, som ofvan anlitats, anföra hvad