Aftonbladet – 5 september 1865, sida 2

dinavisk utställning i Stockholm, och måhända 1868 en dyhk i Köpenhamn. I dag har riksrådets folketing ånyo börjat författningsstriden med behandlingen af de trettiofems adress, som går ut på författningsförslagets hänvisande från riksrådet tiil riksdagen. Adressförslaget är framlagdt af ?venstern? (J. A. Hansen kompani), men flera goda patrioter och frihetsmän, såsom Birkedal, Dam och andra, ha ej underskrifvit detsamma: ett talande vittnesbörd, att de ej äro J. A. Hansens lifegna?, med hvilken benämning den krasst doktrinära pressen velat stämpla dem. Några bland dem, som förra gången röstade mot det hvilande grundlagsförslaget, äro nu — med ett vilkor — villiga att rösta för; men det vilkoret är, att konungens rätt att nämna en del af öfre kammarens ledamöter bortfaller. Det måste man ock finna i hög grad billigt, ja nödvändigt; ty icke blott äro Kongevalg? i en folkrepresentation i och för sig ett oting, ej blott äro de skadliga i en lagstiftande församling, utan dertill kommer att landstinget (första kammaren) också skall vara domstol i riksrättssaker, hvadan konungens rätt att utse en del af landstingsledamöterna således lemnar regeringen ett medel i händerna att skaffa sig några mindre oberoende domare. Dessutom, då Fredrik VII, som afstod envåldsmakten, ej förbehöll sig rätt att i riksdagen, konungarikets representation, insätta några ledamöter, af hvilket skäl skulle det då vara nödigt att tillstå Kristian IX en sådan rättighet? Kanske derför att han är So dansk, so dansk — som någen, der fedt in Mecklenburg.? Går regeringen in på att afstå från denna rättighet, så skall grundlagsförslaget lätt gå igenom i riksrådets båda ting, trots dess inskränkningar i den vidsträckta valrätt äfven till landstinget, som femtejuni-grundlagen stadgar. Löjtnant Lucianus Kofods märkliga mål är ännu under behandling i krigskommissionen. Utan tvifvel kommer han att ådömas en eller annan militär bestraffning, ty de danska disciplinärlagarne, äfven beträffande officerare som ej öroi tjenst, äro mycket stränga, isynnerhet när de skärpas efter omständigheter, tid och tillfälle. Men — väl att märka — det är löjtnant Kofod, som skall dömas, så att regeringen blir nödgad att återtaga sin olagliga resolution, hvarigenom han utströks ur officerslistan. Häri består Kofods seger öfver regeringen (konungen och den ansvarige ministern), hvilkens laglösa ingrepp på domaremaktens område det författningskräsna och till raseri grundlagsålskande riksrådet näppeligen lärer finna mödan värdt att åtala. Får man blott frihetsparagrafer på papperet, så frågar riksrådet mindre efter, huruvida de iakttagas, huruvida gränserna mellan de särskilda statsmyndigheterna upprätthällas. En redogörelse för båda parternas (krigsminister Hansens och löjtnant Kofods) förhållande i denna sak skall enligt en tidningsannons utkomma af trycket i nästa vecka under den karakteristiska titeln: ?Om min Udslettelse og hvad jeg har udtalt om Forholdene i mit Fedreland, Bidrag til Belysning af Systemet af 15 November 1863.7 Det blir förmodligen en rätt lustig historia. F. d. konseljpresidenten biskop Monrad ärnar verkligen, som ni nog vet, resa till Australien nästa vår. Anledningen, hvarför denna utmärkte man meelder sig fortrydelig?, är naturligtvis den medfart han rönt af sitt folk, under det och sedan han var Danmarks förste minister. Från nyåret till den 11 Juli 1864 bar han på sina sturka skuldror så godt som hela regeringsbördan, åtminstone hela regeringens ansvar inför samtid ech efterverld. Han bar bördan, tusendefaldt ökad af olyckornas och motgångens tyngd, med stor sinnesstyrka och uthållighet, men den botten, han stod på — konungens och folkets tillit — var lös och vacklande. Folkets förtroende var deladt (Dagbladet underminerade detsamma till förmån för sia fallne gynnare Hall), och konungens förtroende var en vippgunga som sköttes af hemtyskars, slesvigholsteinares och blifvande Augustinares? maktlystna händer. Då Bismarcks soldater kastade den danska hären från Als, kastede hans politiska anhängare danska regeringens enda man, biskop Mondrad, ur sadeln. Hans fall ledsagades af reaktionens fräcka glädjeskrän och — folkets ömkliga fredssuckar. Ej en röst höjde sig för honom, medan en flock af nidingar, hvilkas ideal och afgud han förut varit, mot honom utstötte sina hånande rop. I Danmark är hans inflytelse knäckt, hans verksamhets frukt stun.en af misskännandets och afundens maskar. Men ännu känner han sig kallad att uträtta någonting godt och gagneligt — måhända stort, här i verlden; derför drager han hädan, för att börja ett nytt, verksamt lif, som viges åt en tacksammare idrott än att tjena frihetens sak såsom dansk statsman under glicksburgska huset. När blifver det nödvändigt för tusental at ynglingar och unge män att följa hans exempel? Mig synes, att den nödvändigheten redan i stor skala är tillstädes bland Kristian IX:es undersåter. Blott eft borde Monrad låta vara : att taga sin pension (6000 rdr om året) med sig. Man skall ej fordra mjölk af den ko, man ej vill nära eller vårda. — Landtmäteriet. K. M. har den 26 sistlidne Augusti beviljat förste landtmätaren A. Tunell ledighet under 1 år, räknadt från den 1 den-. nes, från sin innehafvande befattning som sty