Aftonbladet – 5 september 1865, sida 2

uppe, sådan som Gabriel fann henne under bön i det lilla huset i Nazareth, full af nåd, En farlig granne, den Murillo4, tänker mr Gervoise, som har stått och sett på taflan och nu går vidare. Afven på honom faller den klara och jemna dagern — en obehag: lig bild. Ja, Murillo, den Murillo som målar madonnor, är här en farlig granne. Farligare än den köttslige Rubens eller den jordiske van Ostade. Tiden och lifvet ha handskats hårdt med den lefvande bilden framför oss, och sjukdom har äfven gjort sitt till; det intagande ansigtet och de fina dragen, som förvärfvat mr Gervoise trenne hustrur, skola icke skaffa honom en fjerde, om mrs Gervoise dör. Betrakta honom nu, röd, uppsvälld och full med karbunklar. Han gör klokt uti att vända sig bort från den bleka, himmelska jungfrun, som tronar i nåd; detär en skarp och grym kontrast, äfven om inga ögon finnas der för att se den, ty mr Gervoise och taflorna äro allena. De äro ännu hans älsklingar; ännu vandrar hans ögon med glädje öfver dessa jordiska lemningar af snillet och af förgångna tidehvarfs förhoppningar, känslor och drömmar, tidehvarf, som man är ense om att prisa så högt. En sällsam smak och ett sällsamt nöje, om man närmare tänker derpå. Vi äro omgifna af verklighet och akta icke derpå; bilderna af de mest enkla och husliga scener kunna försätta oss i hänryckning; men inför scenerna sjelfva äro vi helt kalla. Ett kålhufvud, måladt af en holländare, är gudomligt; sätt det nere i en köksträdgård, medan himmelens morgondagg ännu perlar derpå, och vi värdera det på sin höjd till hvad det gäller på torget. Är minnet af somliga saker bättre än sakerna sjelfva,