Aftonbladet – 4 september 1865, sida 3

Maria Theresia och Marie Antoinette. (Forts. fr. lördagsbl.) Marie Antoinette kringgår i sina bref modrens flesta förebråelser. Ni har föga god vilja till att bättra erX, förevitar kejsarinnan henne en gång, derom öfvertygar mig er fullkomliga tystnad.? När Maria Theresia fruktar, att hennes dotter skall taga humör öfver förebråelserpa, bedyrar hon, att det skulle bli sista gången hon vidrörde ämnet?, eller också skrifver hon: Säg icke, att jag gnatar, att jag predikar, utan säg: mamma älskar mig af hjertat, och jag måste tro henne och lugna henne genom att följa hennes råd.? Några gånger händer det, att Marie Antoinette söker genom :må berättelser, anekdoter o. d. afleda modren frän hennes förmaningars tema. En sådan historia är följande. Då hon en gång är ensam med sin gemål, slår en lakej plötsligt upp en dörr, och in vacklar hertigen af Vauguyon, som. med örat mot dörren lyssnat och nu står der stum af blygsel. Med verkligt bekymmer erfar Maria fheresia, att hennes dotter börjat förskalla sig fiender. I tre bref lexar hon upp henne. Man säger, att ni försummar de stora och vid måltiderna såväl som vid spelbordet blott samspråkar med edra unga damer, hviskar vid dem och skrattar med dem. Gif ej vika för er fallenhet att förlöjliga personers ni har den svagheten, och märer man den, så underbläser man den, och ni förlorar allmänhetens förtroende och aktning, som likväl äro så nödvändiga för er. — Man påstår om er, att ni gör narr af folk och skrattar dem i ansigtet. Detta skall oändligt mycket skada er och till och med väcka tvifvelsmål om ert goda hjerta. För att behaga lem eller sex unga damer eller kavaljerer, skrämmer ni bort alla andra. Hos en prinsessa är detta ett icke litet fel, min kära dotter. För att visa sig artiga mot er, efterhärma alla hofmännen, hvilka vanligen gå sysslolösa och förtjena minsta aktning band alla, ert betecnde, anständigt folk håller sig på afstår.d, emedan de ej vilja bli begabbade och förarga sig, och till slut blir mea ensam med ett dåligt sällskap, som småningom förleder till alla fel. — Fraraför allt anbetaller jag er att utmärka främlingarne (Maria