Aftonbladet – 4 september 1865, sida 2

segrat den der sorgen öfver miss Jones, och han kommer heller aldrig att göra det. Det finnes sorger som männen aldrig kunna besegra, min söta vän.t Jo, kunna de så, miss Ray, och qvinnorna äfven; men det är detsamma — så är nu en gång er enfaldiga tro. Beatrices skepticism sträckte sig icke till ämnen, om hvilka hon var fullkomligt okunnig, hon nöjde sig derför med att nicka bifall och tänka på huru älskvärd miss Jones måste ha varit. Hon yttrade några ord om denna sednare punkt. Nej bevars, svarade miss Ray; hon var snarare ful, i mitt tycke. Men mycket förtrollande, förmodar jag? Det var åtminstone inte den allmänna tanken. Hon var tyst och sluten. Var hon inte qvick och intelligent? Nej för ingen del. Men hvad kunde han då finna för intaande hos henne, miss Ray? Min söta Beatrice — han älskade henne; jag vet verkligen inte någonting annat. Kärleken var icke någon af de abstrakta vetenskaper, i hvilka mr Ray undervisade Beatrice, men under det hon följde miss Ray in i huset tänkte hon på hvilket sällsamt och underbart ting kärleken kunde vara, som utan skönhet, behag eller intelligens kunde bereda mr Ray en lefnadslång sorg. Hvad miss Ray än månde säga och Beatrice tänka, voro mr Rays tankar likväl icke hos miss Jones. Skuggan at denna sorg hängde ännu öfver hans lif, men sorgen sjeli var död och begrafven för att aldrig mera uppstå, icke en gång på den yttersta dagen. Han satt och läste vid fönstråt i kabinettet: och detta tysta och stilla rum, med sina nätta, ehuru enkla möbler, det med böcker betäckta bordet, det öppna fönstret som bilda