Aftonbladet – 4 september 1865, sida 2

icke kan skänka ens de få stora och mäktiga, det skänker landet i rikt mått äfven åt de fattiga. Några få fält skilja en från menniskorna och skänka en denna känsla af lyckligt oberoende, efter hvilken vi längta i ungdomen och till hvilken vi återvända å ålderdomen. En sådan liten egendom var mr Rays. Den hade, utom sjelfva huset, en köksbyggnad, en trädgård, några få fält, en hage, en poppelall och en liten ladugård. Har hade Beatrices vän och lärare residerat under de sista sex månaderna. En sen lycka hade skänkt dessa stilla fröjder åt hans dystra lif, öfver hvilket de nu lyste med en lugn höstaftons bleka glans. Han hare afsagt sig alla sina andra lärjungar och behållit Beatrice allena; hon var ieke hans lärjunge utan hans ögonsten. De tillbragte dagligen i biblioteket På Carnnoosie en lycklig timme, som ofta betydligt förlängdes. Denna dag gick emellertid Beatrice till honom, ty han mådde icke väl och kunde icke gå ut. Viss Ray gick i trädgården och plockade blommor. Hon såg upp då hon hörde Beatrice öppna porten, och ett leende upplyste hennes ansigte, och hon helsade henne med en naturlig hjertlighet, som utgjorde grund. draget i hennes karakter. Oförvitlighet stod skrifven i miss Rays anlete, ehuru det var ett anlete om femtifem år, och oförvitlig var miss Ray i sitt hjertas innersta. Tro på Gud och menniskor var hennes förnämsta egenskap. Det är icke värdt att ta!a med miss Ray om denna verldens elakhet: hon tror på den, naturligtvis, y hon läser sin bibel och tidningarne, men hon har icke sett den. Hon vet att det har funnits stora syndare och att det gifves syndare som se ut alldeles som andra menniskor. Man må