Aftonbladet – 2 september 1865, sida 3

laria Theresia ooh Mario Antoinette. Från Ludvig XVI:s olyckliga gemåls bild ja de falska färger falla bort, med hvilka artiernas gunst eller ogunst öivermålat den. e skuggor, som det blinda hatet, de dagar, som den blinda beundran inlagt i drottingens drag, försvinna likt ett dimmbölje. frer det töcken, hvari lidelserna inhöljt en, höjer sig nu i den rena historiska lufn den qvinnas bild, som af den ena sidan yrdömes såsom en falsk österrikiska, af den ndra förgudas såsom en hög martyr. Och -ån Frankrike, det eljest i kritiken öfver en gamla regimens och revolutionens meniskor och ting så fördomsfulla Frankrike ar denna riktigare uppskattning utgått. Jtom flera arbeten, som bedöma Marie Aninette med rättvisa, ha samlingar af henes bref utgilvits i Paris af Hunolstein och Feuillet. Till beriktigende af hvad som dessa somlingar är oäkta har Alfred von Arneth utgifvit en tredje samling. Följer man vid läsningen af dessa bref len första känslan, så får man ett vida förlelaktigare intryck om kej-arinnan än om vennes kunsliga dotter. Men man skall lock snart erinra sig, att å ena sidan talar n åldrande, genom glans och makt ej ängre besticklig moder, på den andra en sanska ung qvinna, för hvars lefnadslustiga gon en kronas hela glans, ett hofs hela Titter lysa och skimra. När Marie Autoitte i en älder, då flickorna med tårar gga in den sista dockan i skåpet, blef förnäld med den franske tronföljaren, herr: kade grefvinnan du Barry vid Ludvig XV:s of. Hvad var väl naturligare, än att daushine, som var uppfostrad vid Europas selesammaste hof och ej en gång hade ett stöd hos sin gemål, drog sig skyggt tillvaka inom sig sjelf. Af modrens förmaingar finna vi, att Marie Antoinette till och med började försumma sin yttre perPskritver Maria Theresia. Jag ber er satt gifva akt på er häruti; i er ålder passar detta icke, i er ställning ännu mindre, och det leder till vårdslöshet, orenlighet och till och med liknöjdhet i alla andra afseenden. Detta skulle göra er stor skada, och endast derföre plågar jag er så och gör er uppmärksam på de obetydligasie omständigheter, hvilka skulle kunna förleca er till de fel, åt hvilka den kungliga familjen i Fravkrike redan länge varit hemfallen. Edra anhöriga äro i och för sig goda och dygdiga, men ej danade att behaga, angifva tonen och vara underhållande; hvari det vanliga et ligger till deras hufvudmäns förirriogar, så att de icke finna något nöje hemma, utan söka detannorslädes. Man kan vara dygdig och på samma gåvg vara med i verlden; men om man drager sig så tillbaka, att man blott ser några få personer, uppstår missbelåtenhet, alund och svartsjuka. Jag ber er derföre såsom en väninna och en mor, som talar af erfarenhet, icke försumma hvarken ert yttre eller representationerna. Ni skall eljest för sent ångra, att ni ej lyssnat till mina råd. I denna enda punkt bör ni hvarken följa er familjs efterdöme eller råd; er tillkommer det att gifva tonen i Versailles.? Med familjen förstår kejsarinnan isynnerhet dauphins tanter, hvilka också ganska riktigt förstått gfva sin dygd en tillsats af ättiksyra, som bortfräter all älskvärdhet. Om Ludvig XV och favoriten skrifver dauphine i sitt första bref: ?Konungen visar mig tusende uppmärksamheter, men huru ömklig är icke hans svaghet för madame du Barry, hvilken är den enfaldigaste och oförskämdaste varelse i verlden. Hon har spelat med oss alla aftnar i Marly och ett par gånger suttit till bords bredvid mig, men aldrig har hon talat till mig och jag 2 bar icke heller inledt något samtal med henne, utan blott talat med henne, när det måsie så vara.? Maria Theresia svarar med råd, huru hennes dotter skall behandla favoriten. Ni bör icke anonorlunda känna du Barry och icke se någonting annat i henne än en dam, som funnit tillträde v:d hofvet och i konungens sällskap. Niärden sistnämndes första undersåtinna och är skyldig honom lydnad och vördnad; ni mäste föregå hofvet och hofmännen med godt exempel i att uppfylla er herres önskningar. Skulle man at er begära förtroligheter och förnedringar, skulle jag såsom hvarje annan afråda derifrån, men det är blott fråga om ett likgiltigt ord, om ett visst undseende, icke för damen, utan för er farfar, er herre, er välgörare.? Kejsarmnan kommer nu återigen till tanterna, hvilka icke vore omtyckta hvarken af sin familj eller af allmänheten och som skulle kunna föra Idauphine in på samma dåliga väg. ?Medlgif att denna förlägenhet, denna ängsJan att icke säga någonting annat än god dag åt konungen, den bäste bland fäder, och åt dem, man råder er att tala med, och att ett ord om en klädning eller någon annan obetydlighet kostar er så många gri macer, riktiga grimacer, äro bevis på, att ni råkat i ett slafveri, mot hvilket ert för. nuft och pligtkänsla ingenting mera förmå. Af en skamlig undfallenhet mot personer. hvilka behandla er såsom ett barn ock fövgsla er vid sig genom promenadridte på hästar och åsnor med barn och hundar gifver ni dessa personer företrädet framfö; er herre och skall till slut förlora all kär lek och aktning. Detta ställe är ett af de skarpaste i kej sarinnans bref. Hon var på första tide . missnöjd med sin dotter i nästan ella afse rienden. Än förebrår hon dauphine de ma når, hon i sjelfmedvetandet om sin renhe .Jantager mot hofvets osedliga personer, ä I bannar hon henne, att hon ej fortfar a ut bilda sig. Med otålighet väntar jag? tt skritver Ton, spå underrättelse om hvad I .. läser och huru ni sysselsätter er. Det ä a tillåtet, isynnerhet i er ålder, att roa sig ja men om hi söker hela er sysselsättnin oIderi, ingenting allvarligt och nyttigt för 1. ltar och dödar er tid med promenader oc 1besök, skall ni snart inse tomheten i e e. Idylikt lif och för sent beklaga, att ni se bättre användt er tid. Jag måste till oc ;d med bekänna för er, att edra bref för hv dag bli allt sämre och felaktigare; på I