Aftonbladet – 2 september 1865, sida 2

fin olivfärg, och tjugoåringens rosor blomma på kinden. De svarta ögonen stråla med en djupare glans under brättet på den runda halmhatten, och de fina italienska dragen ega det allvar, som hos italienarne så lätt går öfver tillliflig munterhet. Hennes långa, mörka lockar, som hon behållit i trots af det herrskande modet, gifva hennes rörliga anlete en ännu större omvexling. I detta ögonblick ser Beatrice hvarken allvarlig eller munter ut. Hon tyckes helt och hållet upptagen af sina persikor. Hon tyckes vara det, men är det icke. Hon vet att miss Jameson observerar henne, men bryr sig icke derom. Dessa två ha icke stått på någon synnerligt god fot med hvarandra. Observationsmetoden har icke haft mera framgång än kärleksmetoden, och den har dessutom haft det obehaget med sig, att Beatrice upptäckt den och fattat förakt för sin guvernant. Miss Jamesons befattning var verkligen icke någon sinekur, ty som mr Gervoises sätt hade ingifvit hans fru den föreställningen, att, om hon doge, denna dam skulle komma att efterträda henne, hade hon visat en småsinnad och retsam svartsjuka, hvilken i förening med Beatrices kalla förakt hade gjort miss Jamesons ställning temligen obehaglig. Och så ville Beatrice icke lära sig något. Med barndomens illtundighet hade hon upptäckt att den svaga punkten af miss Jamesons kunskap bestod i botanik. I astrocomien var miss Jameson säker, hon kunde nämna hvarje stjerna vid namn och noggrannt beskrifva dess storlek ; men på den gröna matta, som naturen kastar öfver denna bruna jord, trampade hon i fullkomlig okunnighet om dess nytta och mysterier. Då Beatrice upptäckte detta, kastade hon bort sina böcker, sade aft mr Ray, Gilberts informator, för