Aftonbladet – 1 september 1865, sida 2

Det är han! Det är han! ropade hop. Gaossen tittade ut ur vagnen. Det var Gilberts broder, Avtony, som mr Gervoise välkomnade med faderlig ömhet. Beatrice gick tillbaka in och upp på sitt rum. Hon hade icke varit der länge förr än det knackade på dörren och miss Jameson trädde in med en leende min, ätföljd af Beatrices nya lekkamrat. De båda bröderna liknade hvarandra,, men det var en obehaglig likhet. De hade: samma vackra hår, samma blå ögon och: friska hy; men ehuru Antonys drag voro vida mera fina än Gilberts, voro de likväl icke på långt när så öppna och redliga till sitt tycke. Det låg någonting qvinligt och grymt i denne gosses ansigte, som skulle ha bedröfvat en fysionomist och oroat en sannt roende. Var Antony född med onda instivkter, var han en fritt handlande moralisk varelse, eller var han en af dessa olyckliga, om hvilka man aldrig vet huruvida de följa sin natur eller qväfva dess ädlare impulser? Han var emellertid vacker. Det: låg skönhet i hans rena profil, korta öfverläpp och fint rundade haka och mildhet i höns stora blå ögon. Han var en vacker ung tiger, med väl proportionerade lemmar och en fin, glatt hud. Och Antony egde också kattslägtets smidighet; hans far hade der nere gilvit honom några korta, men betecknande vinkar om huru han skulle uppföra pig och gossen trädde in, beredd att eröfra Beatrices hjerta. Här är din unga vän, min söta Beatrice4, sade miss Jameson vänligt. Hur står det till, Beatrice? sade Antony och räckte vänskapligt fram sin hand. Gå din väg ! svarade Beatrice förbittrad. Det är Gilbert jag vill set (Forts)