got större gagn. Detta förändrade mr Gervoises plar.er. Gilbert var tyst, men häårdnackad, Beatrice frispråkig och häftig, och båda voro emot honom. Dessa tvenne fiender fingo icke växa upp bredvid hvarandra och stärka hvarandra i deras motstånd. Antony måste intaga Gilberts plats, och Beatrice och Gilbert växa upp på hvar sin ort, skilda genom land och haf, genom et främmande folk och ett främmande språk. Hela den långa olyckliga dagen herrskade smärta och bitterhet i Besatrices hjerta. Mr Gervoise hade gilvet stränga order att man skulle lemna henne allena. Han tillät icke sin hustru att lemna sitt rum och förbjöd miss Jameson att säga eit ord till Carnoosies styfsintg herrskar inna. Han hade dermed ett dubbelt syfte: han önskade straffa Beatrice, och han hoppades derjemte göra henne mera mottaglig för Antonys sällskap genom kontrasten mot hennes föregående ensamhet. Men åtter var mr Gervoise dömd att bli gäckad och slagen. I stället för att ensamheten skulle förefalla Beatrice olidlig, fann hon anarare bebag i densamma, Hon satt och surade inne i rummet hela dagen i ända, tung till sinnet, orolig och olycklig. Hon ville icke smaka en bit till middagen — icke af stytsinthet eller stolthet, utan emedan hon var för upptylld af sin sorg för att känna hunger. Mot aftonen uppskakades hon ur sin dvala genom ljudet af rullande vagnsbjul. En vild och plötelig förhoppning bragte henne på den tanken, att det var Gilbert som kom tillbaka; hon sprang ut ur rummet och stod på stentrappan med spänd uppmärksamhet afmäålad i de upprörda dragen; hon såg vagmen, och John på kuskboocken, och en gosse derinnti.