å lösligt efterfrågat Beatrices uppförande, ut miss Jameson deraf slöt, att hans stora oekymmer i de. riktningen var ölver — rika personer äro så nycktulla — och besynte taga sig mer frihet. I följd bärat slömde hon Beatrice medan hon var sysselsatt med sista kapitlet i andra delen. Berättelsen var förtjusande och påminde henne btligt om det enda kärlekskapitlet i hennes gen ungdomshi-torin. Tjugo är af miss Jamesons lif rullade hort under det hon satt och läste i den gsöna skugga af Beatrices träd. Ja, just så törhöll det sig. Den vackre tretto:emårige mannen kom till faderns hus och betraktade med lugn men genomträngande blick den rodnande dotiern, vd hennes sida var han tyst men ömt uppmwärk-am i umgänge med andra, qvick och spräksam och icke sal lan temligen satirisk, men mot heune allid älskvari och mild. Hvilken skön hän jöranae dröm! tivilka ljutva ungdomliga jörhoppningar alstrades icke hos -en Jtyckliga flickan under et nelt är, visserhgen kort, men full at sållhet. Så kom slutet. Deo vackre trettiofemårige mavnen före tog en resa till London och åiervände mcd en trettiotvåärig maka, med hvuken han, enligt engelskt bruk, varit förlofvad i tio år. Miss Jameson bar sin sorg med mycken styrka. Hou fick en lindrig nerv febr, men hemtade sig dock i sinom tid; törlorade en d.1 at sitt här, som, för att begagna ett uttryck af den vackra trettio temårige mannen, bade varit Pförtjusande?, och tio år äldre både till utseende och böjelser, gaf hon gig ut som guvernant, kastades hit och dit, och ötverleide hulvudperson-roa i sitt lilla drama, den vackra trettuotemårige mannen deri inberäknad, för att slutligen blitva upptagen i mr Gervoises fa