blåa trollsländorna, som bildade omkring dem en liten verld af under och skönhet. Beatrice kände sig öfvermåttan lycklig, till dess hon plötsligt blef trött vid sin lycka. vaknade upp ur sin dröm och ropade med klagande stämma på Gilbert. Gilbert kom genast, och Beatrice plockade ett långt grässtrå och kittlade honom dermed på näsan, till hennes eget synnerliga nöje och till temligen obehaglig öfverraskning för ho nom; och detta trefliga tidsfördrif slutade med att den lilla despotiska egarinnan at Carnoosie helt plötsligt utbrast: Gilbert, du lemnar ju aldrig Carnoosie?s Gibert gaf icke något svar. Du för det inte — jag sill det inte! ropade hon. Jag har inte h ler någon lust att fara härifrån, Beatrice. Ja, men du mäste ge mig ett löfte.t I.nan Gilbert hann efterkomma hennes begäran, kom mr Gervoise fram bakom ett träd. åtföljd af miss Jameson, och närmade sig dem. Nå, barn, sade han muntert, hvad ha ni för er? Ni leka väl kärlek, kan jag tro. Carnoosie är också ett ställe som förträffligt lämpar sig dertill. Carnoosie är miltt sade Beatrice. tJa visst. Hör du. Gilbert, kom in med mig. Stanna qvar, Beatrice, det är med Gilbert jag vill tala. Gilbert reste sig långsamt upp, lemnade sina fiskredskap i Beatrices vård och följde sin far. D-öj inte länge, var Beatrices sista ord ; och Gilbert sås sig om och sude med ett leende: Inte längre än jag är tvungen, Beatrice. Dessa ord väckte förmodligen några