detta ständiga observerande, men hon hade ju ingen annan utväg, tänkte hon; och som Beatrices lill ötvermod verkade som ett stimulerande medel, tog hon ännu en gång med till sig och skyndade att uppsöka barnen. De voro på ett af sina älskningsställen, och miss Jameson satte sig tillräckligt långt itrån dem för att icke störa deras glädje. Det var en vacker och stilla plats, som de hade valt. En liten ström rvnn i sin djupa och trävga bädd tram mot den mäkuga tled, i hvars sköte han snart skulle kasta sig. De skuggiga träden med sina stora och vidt spridda gr. nar lutade sig öfver honom, Det svabba vattnet ilade framåt i gröna böljor, medan der och hvar en lite tlack af den blåa himmelen bröt sig i deras bugtiga ytor. Beatrice satt på den gräsbevuxna stranden, sysslolös och lyckhg. Vid hennes sida stod Gilbert och metade. Det var ett nöje, som lämpade sig för hans lugua och reflckierande lynne; och ban var pu i den äldern då inga tankar på förbarmande stella sig mellan hjertat och dess fröjder. Det var angenämt, ehuru trolöst, att sänka snöret ned i den svala vågen, och ett makalöst nöje att vänta på den lilla silfverglänsande fisken, som skulle dr gas upp ur denna djupa och tysta ström. Beatrice kände tydligen detsamma som hav, ty hon satt och såg på med deltagande och vyfikenhet afspeglade i det mörka anletet och de sverta ögonen. Platsen och stunden hade en viss obeskrif lig förtrollning, som liknade en dröm. Trädens mörka skuggor tycktes vagga en tll sömns, strömmens rinnande vatten föra en framåt. Beatrice kände huru hon för des hort i ilunde fart och med herne följde Gc Ibert, som stod orörlig vid hennes sida. och med båda följde sätven, gräset Uck de