och häri ligger hans största svaghet — med denna söker han förena hela den pikanta och yppiga intriganläggning, som företrädesvis utmärker Scribe och den från honom nedstammande dramatiska realismen. Men nu saknar han tydligen den uthålliga, om än prosaiska, kombinatinsförmåga, som härtill fordras; och så blir hans intrigbyggnad en samling af ej alltid sannolika smädetaljer, särskilda handlingar och sce ner utan klar och bestämd enhet och sammanhållning. Som vi redan förut nämnt, med anledving af Notarien Guerins givande å Humlegårdsteatern, är detta hulvudfelet i denna hans sednaste komedi. Det är visserligen sannt att handlingen har en viss anknytningspunkt i slottet Valtaneuse, kring 3 hvars egande intrigerna och sträfvandenal, 3 vända sig; men deremot sönderfaller den vid närmare granskning egentligen i tre, nemligen Gurins smutsiga affär med alla dess förgreningar, fru Lecoutelliers kärleksintriger med Arihur och öiverste Guerin samt Desroncerets och hans dotters inverliga och vackra förhållande till hvarandra. . Dessa tre disparata handlingar föras nu öfck ver den ena i den andra och hopflätas med : ätskilliga intrigband, som dock ej förmå sammanhålla dem bättre, än att de litet emellanåt gå isär igen. 1 någon mån blir!) äfven karaktersteckningen, som eljest är styckets hufvudförtjenst, lidande bärpå, ii, det dess konseqvens då och då uppafiras för franlockandet af en eller annan effekt. Till författarens ära bör dock erkännas, att dylika blundrar äro sällsynta cch icke på nå got vis kunna fördunkla hans tecknareförmåga. Främst står naturligtvis notarien Gucrin sjelt, eu fullständig iukarnation afl de laster och passioner, som företrädesvis ut råt göra vär tids skamfläckar: penningdyrkan,lec rå egoism, låg ärelystnad och lumpet högge mod. Med beundransvärd sanning är denna i ka akter skildrad hela stycket igenom: han ve kligen lefver denna lagvrärgende, intri-lig gerande notarie, som älskar äfven sina närVi maste blott i den mån de kunna bidraga till so: hans trefnzd eller anseende, som aiundasha sin egen son, för det denne är kommendör, til som är en rik man, men ändock förskotte-da rar procentare, och eom — märk dock, på scenen — slutar med att föruktas zt alla, till och med af den usling, som varit hans affärsbulvan och nu blir hans enda sållskap. Och vid sidan af denna personlighet stå tvenne andra, ej mindre letvande, ej mindre förderfvade, fast deras yta är merlqs inbjudande och glättad : fru Lecoutellier och bi hennes slutlige älskare Artbur, också bädal kr mästerstycken i lin upplaitnivg och psykolo1; gisk sanning. Ett synnerligen väl vuldt örag lif, är det, att fru Lecoutellier, oaktadt allt sitt koketteri, dock ej är kokett blott och bart för sitt nöjes skull, utan, äfven hon, föratt, viona ett egoistiskt mål: en stor förmögenbet, ett ansedt namn; ch misslyckandet af! detta syfte utgör verkligen ett lindrigt straff, för hennes lättsinne. De ljusa karaktererna äro ej skildrade med samma styrka och förkärlek som de nyssnämnda, men innesluta äfven partier af slående sanning och yppr lig effekt. De äro också vida mer bifigurer än de andra. Endast öfverste Guerin gör härifrån ett undantag. Att en militär gjorte till representant för de ridderliga och sjelf-! 3 uppoffrande tänkesätten torde visserligen i rättfärdigas af faktiska förhållandet i Frank-k rike, men synes också vara ett litet smicker åt det militärvälde, hvarpå imperialismen i sista hand stöder sig. Tin sluts kunna vi ej underirycka den anmärkningen, att stycket med all sin elegans och raskhet ändock ,, qvarlemvar ett ruskigt, vi skule nästan vilja I, säga hemskt, intryck. Vi ha hela pjesenq igenom andats en atmosfer, som samman-Iy pressar vårt bröst, och från hvilken vi ejlm unna känna oss befriade, uten att omed-lj, vetet tänka ett: nå gudskelof! Augiers sedemålning — om den är sann, och den är det, I ,; de:om ega vi fransmännens eget vittnes-lk, börd — bildar en tafla af förder! och mo-l ralisk upplösning, som gör en högst nedslående verkan. Hans strävghet qvarlemnar, som vi ofvan yttrat, ett skärande intryck, och vi måste lyckönska oss, att vii mycket? ej kunna känna igen egna seder och för-5 hållanden, om än tillräckligt står qvar, som8 äfven för svenska åskädare blir ett ljudande! memento! Utförandet på Dramatiska teaterns scen ger, som vi i går nämnde, stycket en helt annan belysning än Humlegärds-teaterns återgifvande af samma stycke. Oss synes, som om det sednare på det hela mer framhölle det qvicka, lifliga och spirituella i den utmärkte författarens arbete, hvaremot det förra skarpare betonar styckets egenskap af karaktersoch sedemålning. Att detsäledes företrädesvis på Dramatiska teatern tar sig allvarligare och tyngre ut, bör icke förundra; men det chäller på samma gång mer djup och solidit, ehuru dess egenskap af (högre) komedi träder kanske väl mycket i bakgrunden. I väsentlig mån beror detta på hr Dahlqvists uppfattning af hufvudpersonens roll. Hans Gucrin eger förtjensten al konseqvens och ett väl markeradt spel, men efterlemnar, på det hela taget, ett mindre lifligt och sannt intresse än br Åhmans. Guerin-Dahlqvist är en skurk med kallt blod, en jernmenniska, med hvilken vi knappt kunna få någon berörivgspunkt: han saknar alldeles den sangviniska passion, den råa humor, som först göra honom till ett föremål för vårt intresse, till en satans karl?, som vi kunna närmare beripa, och hvilka egenskaper Guerin-Ahman I hög grad framhöll. Deremot lägger Dahlvist med skonlös kreft i dagen det djupa förderf, den hårda bru:alitet, fom ligga på bottnen af denna karakter och scm just göra honom till en så djupt skekande spegel bild af samtidens mörka sidor. Lecoutell:erSandberg och Arthur Fredriksson fullända med erkännensvärd talang styckets starka sku. gpartier. Isynnerhet syres mll Sandberg ba egnat ett grundligt etudium åt den karakter hon framställer. Hennes sätt att säga sina repliker är snmärkningsvärdt för sin Jätthet och lugoma betoning; eftertryck härvidlag vore just att alldeles förta det osökt fina och spritta: de skämt, hvilket företrädesvis kommit denna roll till del. Samma loford gäller om br Fredriksson, som i Arthurs roll har !ått en för ein fa