och i trånga dystra passager, der fullkom ligt mörker herrskar och der tystnaden blot albrytes af dessa besynnerliga rop, hvar med barcarolerna varsko hvarandra vid svängningeu förbi hörnena. Så fortskaftas man, beqvämt hvilande på gondolens dynor, ända fram till trappan af sin bostad. När man vid dagsljus tager Venedig och dess belägenhet i närmare ögonsigte, så kan man ej undgå att finna, det utsigten från hamnen företer en viss likhet med den af Stockholm från Saltsjön. I Venedig är det arkitektoniska partiet af utsigten öfverlägset, i Stockholm det naturliga. Deremot är, enligt mitt förmenande, panoraman öfver Venedig från Marcus-campanilen under: lägsen den öfver Stockholm från Mosebacke, hvilken för öfrigt ej öfverträftas af någou annan italiensk stadsvy, än den öfver Neael från höjden af klostret San Martino. det venedigska panoramat saknas två väsentliga elementer: berg, ty jag räknar ej de Euganeiska bergen, som skymta vid horisonten, och grönt. Af sednare slaget finnes i Venedig, utom nägra trädgårdar, blott en liten dälig park och temligen aflägsen. Detta har varit en stor saknad under den rådande starka sommarvärmen, som gemenligen hållit sig ötver 30 grader och stundom uppgått tll 35. Man bar då inga andra utvägar haft, än att störta sig i Adrias salta vågor och att, till invärtes bruk, läska sig med de utmärkta glacerna. Men blott under dessa två former erbjuder Venedigs vatten någcon lisa, ty hvad det vanliga dricksvattnet benräffar, är det under all kritik, efter våra begrepp och vanor. Det hemtas nemligen från fastlandet i stora pråmar, uthälles å vissa öppna platser, der det med annan smörja riuner ned mellan gatstenarne och filtreras genom särskildt inrättade sandlager: derpå upphemtas det ur brunnarne och utskärkes af Venedigs bekanta vattenbärerskor, hvilka man möter öfverallt, utstyrda i karlhattar och balanserande sina kopparflaskor öfver axlarne. Man finner häraf, att mun i det hafomflutna Venedig riskerar ett få lida Tantali qval, och det förefaller en nästan som hån, då vattenförsaljarne på gatorna utskrika sitt acqua fresca, det bör nemliccn här uttydas: lj vatten! — En tredje betänklig och fi östad förödmjukande brist är ä lut, hvilket beror på Venedigs li genhet och dess tära trärga byggnadssätt. Det sednae är en gemensam företeelse i alla lalies siäde: och afser att fö hettan om som det drifvet till en an ytterlighet, som i de båd handelssiäderne Genua och Venedig, a töljd på begge ställna al bristande utrymme. 1 Genua finnas alusbreda grämder, omgilni al 10-våningshus, mellam hvilka man kneppt upptäcker en skymt af himmel, och i Venedig blifva de friska flläktarre från hafvet snart borttappade i dlen Jabyrint vf smala gränder, broar; gängar, viuklar och vrår, hvarmed staden är Senomspunnen. Antalet af gator lärer uppgå ända till 2150), och ar broar finnas ej mindre än 450: för att reda sig i detta virrvarr, måste vn antingen vara ett lokal geni (om jag så fär uttrycka mig) eller gammial på platsen. Ehuru man sålunda vid längre utfarier otta begagnar goudol, så är man dock cj, som främlingar vanligen föreställa sig, dertill tvungen: man kan öfverallt ta sig fram äfven till fots, och detta är vida beqvämare i Venedig än i ardra städer såtillvida, att man här ej generes af hästar och åkdon, af dam och buller. Men som sagdt, den qvafva Juten och de tänga, slipgrande gatorna arskräcka nykomlingen från vidsträckta promena ler i det inre af staden: utefter stora kanalen kan man ej heller vandra, ty husen höja sig direkte ur vattnet, utan kajer. Mam inskränker derföre sina altonpromenader till Marcustorget och ess omgifnipgar: .denna plets spelar i Venedig en ännu exklusivare roll, än Norrbro i Stockholm, och är den sjelfskrifna mötesplatsen, dit hela Venedig strömmar under de vackra sommaraltnarne. Här vandrar man antingen under arkaderna att beskåda de präktiga bijouterierna, eller blandar man sig i hvimet af promenerande och söker igenkänna de gulalockiga typerna för Tizians bella conna och Flora, eller slår man sig ned oc lyssnar tili den österrikiska militärmusikers toner, eller låter man förleda sig af någon insinuant gondolier till att göra en fat på stora kanalen medan mäånskenet varr Oo. s. v. Finner man ändtligen allt detta längden något enformigt, ja dä har en skandinav den förmånen att hos vär förträfflige kousul och hans älskvärda familj kunna tillbringa en angenäm stund i deras gästfria hus. Landsmän träffar man för öfrigt högst få denna tid: det är nu Italiens saison morte, då de flesta helst hålla sig norr om Alperna, och kolerans utbrott i Ancona afiskräcker de få, som icke låtit afhälla sig mf hettan. Det egemdoniliga behaget af en vistelse i Venedig liigger, som sagdt, ej blott i dess ovanliga 1naturförhällanden och dess rika konst-momumenter, utan äfven och mer i dessa lysande minnen, denna förgångna storhet, hwaraf spår öfverallt möta främlingen, och som göra Venedig i egentlig mening till ett minnenas enkesäte.? Hvilka bilder ur det förflutna frammanas ej at tantasien, och hvad skulle ej dessa palatser hafva att förtälja om de kunde tala? I detia stolta Doge-palats, der barbarerna? nu uppslasit siv högvakt, der mottog fordam doger i all sin glans, omgitven af pururkladd? senatorer, sändebud från uuderlydande rken, :räl hjelpsökande konungar, der utsparns denua lina diplomatiska välnad, som omslöt hela den kända verlden, der fattades ock dessa manliga beslut, söm trotsade kejsares vapen och päåfvars bannstrålar. Men hvilka dystra minnen häfta ej vid detta palats: mörka anslag och falska angilvelser, dem Lejongapet utspytt, men ingen