Bref från Italien. (Från en resande landsman.) Venedig Juli 1865. J stood in Venice on the Bridge of Sighs? c. Hvem känner icke dessa präktiga stanzer ur Childe Harold, der Byron så sannt och så poetiskt skildrar de intryck, som åsy nen af det nuvarande Venedig framkallar? Skalden hade valt sin plats på den beryktade Suckarnes bro, denna i luften sväfvande marmorbrygga, som förbinder Doge palatset med det vid sidan liggande statsfängelset och som fått sitt namn deraf, att den blott beträddes af dem, hvilka efter undergången tortyr dömts skyldiga. Det är härifrån, som Byron ser Venedigs stolta palatser liksom frammanade af ett trollslag föja sig ur vågen, under det minnena at dess fordna makt och glans framträda få hans själ i sorglig kontrast med det närvarande förfallet. Till denna melankoliska tafla stämmer som man finner den mystiska månskensbelysningen bäst: det finnes väl ej heller någon stad, der denna belysning verkar så effektfullt som här, och det ej blott af nämnda skäl utan ätven med afseende på Venedigs egendomliga arkitektur. Den, som anländer hit sjövägen under en klar månskengafton och landstiger vid Piazzettan, måste ovilkorligen känna sig en smula förtrollad. Tyvärr får man numer sällan det första intrycket af Venedig från sjösidan: man anländer vanligen med jernvägen, h-ilket är vida mindre fördelaktigt. Dertill var det vid min ankomst alldeles mörkt. Likväl är det alltid med en egendomlig känsla, som man först beträder denna stad, i allt så olika hvad man förut sett. Man förflyttas genast i en gondol: den länga smala svarta farkosten framglider snabbt och ljudiöst som en orm öfver vattnet, först på stora kanalen med dess upplysta palatser, derpå in i småkanalerna, under broar