Aftonbladet – 25 augusti 1865, sida 2

sade mr Gervoise allvarligt. Du måste berätta mig litet mera. Kom den här vägen, John.4 Då mrs Scot gaf Beatrice nycklarne till rummen i Carnoosie, var det likväl en som hon hade behållit, på grund af mr Gervoises stränga befallning. Denna nyckel gick till galleriet, hvarest fanns en liten men vald samling taflor, som den aflidne mr Carnonosie i lifstiden hade samlat. Mr Gervoise beundrade vackra taflor, och detta galleri var derför i hans ögon det som gaf Carnoosie dess största behag. Han trädde nu in, åtföljd af John, och han kunde icke dölja sin glädje. Afven vid denna matta dager såg han dem alla, alla bans älsklingar och skatter — Beatrices på grund af lag, men hans på grund af den glädje de förskaffade honom. Der var hans präktiga Rubens med dei varma, rika blodet strömmande under den tina huden och pulserande i den mjuka kinden. Der var hans Murillo, enkel, ädel och öm. Der voro hans Rembrandts med det genomskinliga mörkret utbredt öfver de stora rummen och de slingrande trapporna. Der voro hans ypperliga holländska mästare, förfinade och naturiiga, som målade hvardagsting med en gudomlig konst. Ack, om der blott hade funnits en Rafael eller en Vinci! Men dessa ojemförliga mästare hade sannolikt varit för dyra för den aflidne Carnoo ie, och mr Gervoise suckade vid tanken på att han aldrig skulle få njuta och ega dem. Ju dyrare de voro, desto högre älskade han dem, ty han var betagen af lystnadens äkta ande — han älskade vackra taflor lika mycket för deras värde i penningar som för deras skönhet. Han gaf nu dessa taflor en öm hlick, och i det han derpå vände sig till Jobn, bad han hovom tala. (Forte.)