Aftonbladet – 23 augusti 1865, sida 3

1 med uppläs bref iträn lady Franklin, dateradt Madrid den SJell Inlorandet ar doktor Felermanns 101 slag i dagens förhandlingar. Säsom be stämda motståndare uppträdde blott amira lerna Collington och Back, den sednare en a deltagarne i Franklins äldsta expedition men andra nordpolsfarare anmärkte att denn expedition, utförd med segelfartyg och å ett helt annat håll, ingenting bevisade i al seende på hvad som nu vore i fråga. Presidenten, sir Roderick Murchison — e auktoritet af första rangen inom England vetenskapliga verld — resumerade de sär skilda meningarne och yttrade sig, för ege: del, utan förbehåll till förmån för dokto :l Petermanns åsigter; bland annat på der srunden, att isen norr om Spitsbergen fun nits bestå endast af saltvattensis och icke a glacieris, och derigenom antyder frånva ron af vidsträckta eller höga länder unde; eller omkring Nordpolen; hvarjemte har anmärkte att Siberiens kuster äro låga oc sakna giacierer. Och förklarade han ordnin gen nu vara inne för sällskapets styrelse -latt, i förening med andra vetenskaplig: samfunds styrelser och med de förnämste arktiska sakkännare, sorgfälligt undersöks skälen med och mot begge förslagen och Jatt derefter hos regeringen hemställa om ut förandet af ett förslag, som visade sig leda säkrast till ändamålet. Hufvudsaken tycks härmed vara på god väg, hurudant sättet för utförandet än må gestalta sig. Sir Roderick afslutade sammankomsten ande af ett genom ämnet föranledt 6 April, hvari hon uttryckte den förhoppningen att det sorgliga öde, som träffat den sednaste af hennes man ledda nordfarareexpeditionen, icke måtte af regeringen anses som ett skäl emot ytterligare forskningar i rordpolstrakterna. Det vore tvärtom en förbindelse för England emot de män, som åt dylika forskningar offrat sitt lif, att bringa saken till slut och icke låta andra nationer möjligen beröfva England äran af upptäckten och det stora problemets lösning. Närvarande tid, i hvilken man kunde begagna så mången nyare erfarenhet, vore alldeles icke att jemföra med den tiden, då den sista Franklinska cxpeditionen lemnade Englands kuster?. Sedan doktor Petermann i III och IV häftena af Geographische Mittheilungen redogjort för de här ofvan omnämnda förhandlingarne inom Geographical Society i London, har han i häftet IV inlört en särskild afhandling till förklaring öfver sin nya, bäftet bifogade polarkarta, under titel: ?Nordpolen och Sydpolen; vigten af deras utforskande i geografiskt och kulturhistoriskt hänseende. Jemte anmärkningar öfver Polarhafvens strömdrag? : en afbendling, som måhända icke i vår tid skulle kunnat skrifvas med sådan unskap om allt hvad äldre och nyare resor och upptäckter ådegalsgt i ämnet, a! någon annan än en man som sysselsatt sig med forskningar deröfver i många år och sjelf uppritat en ofantlig mängd ypperliga kartor öfver jordens länder och haf, och som med skäl kan anses för samtidens grundligaste geograf. Resultatet af denna vigtiga och med tjogtals verilikationer beftade afhandling är afgörande till förmån ör ytterligare forskningar kring Nordpolen, Petermann anser emellertid icke England ensamt eg skäl att intressera sig för dessa forsknivgar, utan äfven Skandinavien, Ryssland, Frankrike och Tyskland, och han har icke underlåtit att såsom uppmuntran dertill framhålla de industriella förmåner, som böra kunna väntas deraf. Bland dessa kan här ett och annat anföras af hvad han nämner om hvalfångsten och elfenbensfynden. Sedan hvalarne mer och mer utrotats uti Stilla halvet, eller förjagats derifrån, hafva vo:damerikanska hvalilängare nalkats dess nordliga del mer och mer, och nu slutligin vägat sig upp igenom Beringssundet, der hvarken ryssarne eller Cooks eller Beechys nord polsexpeditioner märkt någon tillgång på hvalar. Men i polarbafret norr om detmma halva nordamerikanarne träffat en dan rikedom på dylika och andra transtrande sjödjnr, att man inom två år skördat ätta millioner dollars (trettiotvå millioner rdr rot) inettovinst på jagten derstädes. Det icke osannolikt att en dylik tillgång finnes i de vutforskade trakterna af polarhafvet, och att den egentliga hemorten för lessa värdefulla djur numera befinnes unr och omkring polen. Jemie hvalar, sälar och hvalrossar, föresomma vid de arktiska hafven verldens vigste, rikaste och efter allt utseende outligaste förråd på fossilt elfenben. Som oekant är träffas i norra Siberien, och hufvudsakligen vid kusterna af Ishafvet och de wvanför Siberien belägna öarne, t. ex. Nya Siberiens skärgård, en förvånande mängd ivarlefvor efter urverldens mammuts-djur ch andra elefontlika varelser; många traker besiå nästan af benoch elfenbenslager. edan två århundraden utgöra fynden af ossilt elfenben en betydande industri för Siberien. En del stannar inrikes, till husseråd eller utföres till Kina; men len delen som ingår i den europeika handeln kan enligt de tillförlitligaste ippgifter (t. ex. Middendorfts) anslås, för le sistiörflutna 200 åren, till omkring 1000 :ud (38,540 skälpund) om året; och enligt e nyaste underrättelserna från Siberien ycks ännu ingen minskning märkbar. Enigt ett i afseende på Siberien klassiskt verk, hddendorfis Siberiska resa 4:e bandet 1:a elen, som har ett särskildt kapitel med ubrik 7Siberiens Mammutsdjur?, komma nnu hvart år stora skutor med mammutIfenben uppåt Lenafloden; en enda elfenensletare hade på Nya Siberiens kuster. om ett enda år, samlat 500 pud (19.270 kälpund) elfeoben. Dessa högst märkvär ga naturskatter, hvilka redan i århundraen snlitats, och om hvilka de ä dsta unerrättelserna gå tillbaka i forntiden ända 1 Plinius och Theofrast, äro låvgtifrån it vara uttömda; deras tillgodogörande har ittills icke skett eller kunnat ske med nåon ordning, till följd af den oerhörda landigen mellan fyndorterna och Ruropa, och 1 följd af det Siberiska kustom; ådets öckenka tillstånd. Men med ett propellurfartyg unna de rikaste 8. k. mammutkusterna, relian Kap Taymyr (919 Ö. från Greenwich) ch Nicschrne Koälvmet: (vid 100X) nunni fo från