Aftonbladet – 23 augusti 1865, sida 2

synbart nöje mrs Rogersons uppmärksamhet, ehuru hon bestämdt satte sig emot dennas försök att få henne ut ur rummet, och då teet bars in, och de fyra slogo sig ned omkriog bordet, var det lilla sällskapet -å trefligt och sällskapligt man någonsin kunde önska sig. Men det skulle snart åter skingras Tåeet var knappast urdrucket förr än miss Jameson kom åk nde för att hemta barnen. Oron öfver deras försvinna..de hade gjort henne blek och illamående, och hon var derför mera benägen att benna Beatrice än tacka doktor Rogerson. Mrs Rogerson bevärdigade hon knappt med en blick. Men Beatrice, som icke var synnerligt van att höra förebråelser från detta håll, endast skrattade, och doktor Rogerson, som skälmskt hotade henne med fingret, skrattade äfven, till miss Jamesons stora harm, och derjemte förklarade han, att han skulle följa sin patient hem, trots guvernantens alla invändningar. Vrickade fotleder, försäkrade han miss Jameson, voro icke att leka med, och derpå steg han helt enkelt upp i hennes åkdon och körde till Carnoosie, muntert vinkande med handen åt sin unga hustru, hvars ögon strålade at glädje och stolthet. Ett riktigt äfventyr! tänkte mrs Rogerson, då hon i helt hifvad stämning kom tillbaka in i rummet. Jag måste genast sätta mig ned och skrifva till Jane. Och så gjorde hon. I det nätt och prydligt möblerade kabinettet, stod en liten vacker byrå, som uteslutande var bestämd för den unga frun. Hon hade före sitt giftermål varit en ilfrig brefskrifverska, och hon var allt för nyss gift och hade ännu sett allt för litet af det äktenskapliga litvets bekymmer för att hon redan skulle öfvergifvit denna kära vana. (Forts. följer.)