Aftonbladet – 23 augusti 1865, sida 2

dem!4 utbrast den ungdomliga stämman med ett naturligt godbjertadt uttryck. Ja, min vän, det var verkligen bra lyckligt; men James måste genast gå till Carnoosie, och vi behöfva ett ljus. Den unga frun skyndade in och kom genast tillbaka med ett ljus i handen. Dess sken belyste hennes iriska, lagra anlete, hvars uttryck i detta ögonblick talade om en öm oro. Hon tog genast hand om Beatrice, medan doktor Rogerson bar in Gilbert. De gingo genom ett litet kabinett, hvars med sits öfverdragna möbler lyste helt nya och glada — doktor Rogersons smekmånad var ännu knappt förbi — och i det nästgränsande rummet, som var litet tarfligare, men äfven nyligen upputsadt och fint, nedsattes Gilbert. Doktor Rogerson placerade honom omsorgsfullt i en länstol och började derpå genast sköta om hans svullna fot. Ni får lof att hålla er stilla några få veckor, sade doktor Rogerson, i det han allvarsamt skakade på hufvudet; men jag förmodar att ni kan bära ett sådant litet missöde. Gilbert svarade, att han kunde det; men då Beatrice hörde doktor Rogersons utslag, stampade hon med sin lilla fot och förklarade häftigt: eGilbert får inte hålla sig stilla. Jag vill inte låta honom göra d.t! Det får inte ske !4 Hon talade i en barnsligt nyckfull och befallande ton. Doktor Roge:son log och vände sig om för att nypa Beatrice i den lilla täcka kinden; men så kom han ihåg att hon var egarinna af Carnoosie och atstod derifrån. Det föll honom in, att mrs Rogerson icke borde ha lemnat den unga damen; och han ropade henne och hviskade henne detta i örat. Beatrice mottog med