Aftonbladet – 23 augusti 1865, sida 2

Jag har vrickat min fot, och derför är det som vi sitta här4, anmärkte Gilbert lugnt. Har ni vrickat er fot? svarade främlingen, som icke var någon annan än doktor Rogerson, en ung läkare, som nyligen slagit sig ned i närheten af Carnoosie. I sådant fall är jag just rätta mannen. Låt oss se efter hur det är fatt. Doktor Rogerson steg genast af hästen och band den vid ett träd, medan han gick fram till de båda barnen. Det var tillräckligt ljust för att han kunde se dem, och några få frågor öfvertygade honom om att de verkligen voro i behof af honom. cJag kan inte föra er till Carnoosie, sade han; Sdertill känner jag inte tillräckligt den här skogen; men jag kan föra er hem till mitt hus, som ligger straxt invid, der lemna er nödig hjelp och så skicka min dräng till Carnoosie för att helsa och säga hvad som händt. Gilbert tackade honom på sitt lugna sätt. Sagdt och gjordt; doktor Rogerson satte gssen upp på sin häst i en ställning, som var beräknad att skaffa honom så mycken lättnad som möjligt; och i det han med ena handen förde hästen vid tygeln, ledde han Beatrice med den andra, och sålunda gingo de ut ur skogen. Mänen var icke längre synlig, men så mycket klarare tindrade ljuset i den unge doktorns hus, och då de kommit så nära att man kunde höra dem, rycktes den låga dörren upp och en ljus gestalt visade eg på tröskeln, medan en glad, ungdomlig stämma frågade i munter ton: Eduard, är det du?4 Eduard svarade att det var han sjelf i egen person och förklarade i få ord hvad som hade passerat. SNå, men så lyckligt att du träffade på