Aftonbladet – 22 augusti 1865, sida 2

hon i hennes ansigte velat finna det tecker till olycka, som hon hade funnit på porträt tet. Beatrice rynkade pannan åt henne, li kasom hon hade gjort ät porträttet och ytt rade ett otåligt Kom!4 Gilbert lydde med nervös brådska. Han ver alltför mycket hemfallen under känslens och inbillningens välde, för att han icke skulle känt ett obehagligt intryck af mrs Scots anmärkningar och tillika alltför stolt för att icke i tysthet harmas deröfver. Hvad hade väl den barska hushällerskan att göra med att upptäcka tecken till framtida sorg och olycka i sin lilla herrskarinnas strålande anlete? Och nu går du och hemtar mig ormbunkar?4 sade Beatrice. Ja, men du får inte följa med mig, Beatrice. Nej, det ska jag inte göra. En bred, men kort all förde från huset till den jerngrind, som ledde ut till skogen. Gilbert gick ut genom denna grind, medan Beatrice såg längtansfullt efter honom. Genom jernstängerna kunde hon se den långa, ensliga vägen. Den sjunkande solens sneda strålar, som belyste den i hela dess längd, visade icke ett enda föremål på dess gula yta. Men framför Beatrice höjde sig den underbara, hemlighetsfulla skogen, i hvilken Carnoosies gods 1 fordna dagar hade blifvit uthuggen. I denna skog trädde Gilbert nu in. Han vände sig om för att se på Beatrice, och derpå försvann han i dess dystra skugga, likt en prins eller en fesagans riddare. Hon såg honom för ett ögonblick röra sig mellan de gamla trädens väldiga stammar; derpå tycktes de sluta sig tillsammans efter honom och Gilbert var försvunnen. (Forts. följer.)