Aftonbladet – 21 augusti 1865, sida 2

EtFtE KAPITLET. Appelträden stodo i full blom. Hvarje gren svigtade under täta klasar af skära blommor. Den klara vårsolen, hvars hetta mildrades af de svala vårvindarne, sände sina strålar ned öfver den gröna fruktträd gården på UCarnoosie — grön nedtill, ty marken hade nyligen iklädt sig sin friska. gröna drägt; hvit och rosenfärgad upptill. ty frukträden hade flera blommor än blad: den blå himmelens omätliga hvalf inneslöt allt, och bildade bakgrunden till den stora taflan, så skön och så frisk, men högt öfver målarens konst. Ty hvem kan väl måla luften och det vaknande lifvets mystiska ljud, det böljande gräset och vårens första löften, då han kommer ned till oss med skötet fullt af späda blommor och med en min, i hvilken läses hoppet om en lång sommar och en rik höst! Fruktträdgården på Carnoosie var både vacker och stor. Trädens grenar möttes och bildade en lång, grön hvalfbåge, slutande med ett gladt perspektiv af blomsterträdgården och det röda Carnoosie, ett gammalt hus af tegel, som hade ett helt ståtligt och venetianskt utseende, då den nedgående solen kastade sitt purpurskimmer tvärs öfver facaden med dess många fönster. Carnooise var onekligen en behaglig bostad: Det var rundtomkring omgifvet af ståtliga träd, ek, alm och bok af majestätisk höjd och väldig tjocklek, som förenade sig med den närgränsande skogen, af hvilken de förr hade utgjort en del, och med hvilken de ännu kunde göra anspråk på slägtskap. Det stod på en liten höjd, omgifvet at en bred, vacker terrass med en balustrad och några prydliga stenvaser och såg ned på fyra glada och soliga blomster.