Aftonbladet – 19 augusti 1865, sida 3

Borta och hemman. Är det inte kuriöst, att fårtarmar skol kunna dra själen ur kroppen på folk! utbrister hr Benedikt i Mycket väsen fö ingenting, och någonting ditåt tänkte lite hvar, som befann sig, på vederbörligt af etånd, vid underiältelsen om de muntra ba lerna i Wexholmstrakten, der svenska qvin nor svängt lustigt om med mossovitiska ka valjerer. Herren bevare mig från allt ondt men först och sist från att någonsin be höfva dansv poska efter rysk musik! Jag bar en liten snäll kusin, som tillbragt som maren i Waxholm. För ett par år seda gret hon af barm vid skildringen af det sätt hvarpå en hjerilös despots råa seider be handlade Polens kyska qvinnor. I år flyt tade hon genast in vid underrättelsen on ryska eskaderns stundande ankomst oci kunde icke begripa hur kungen ville tillåt ?de otäcka ryssarne? att komma ända til Stockholm med en stor flotta. Med svårighet förmöddes hon sedan utt deltaga i en utfärd för att bese eskadern; men att gå ombord på något af de ryska fartygen, det stod då inte till. Den dagliga skildringen af ryssarnes ridderliga artighet mot be. sökande, gjorde emellertid sin verkan äfven på henne, och hon slutade med att härom. dagen dansa ombord på, jag tror det var sjelfva General-Admiral. Och från den stunden voro hennes svenska fördomar lyckligtvis sin kos. Ni skulle ha hört hennes lifliga skildringar dagen efter balen! Men som jag råkade vara hennes enda åhörare, afvrit hon sig plötsligt midt i berättelsen och utbrast: ?Du hör ju inte på mig, Håkan! Hvad är det du skrifver ?7 ?Ah, bara en anekdotsamling, som skall komma ut till jul.? ?År det något roligt? Låt mig se — hvad är det här: Nyttan af flitig annonsering. En bland de många läsarne af Stockholms Dagblad fick en dag syn på följande annons: Till salu. En gammal blind häst, som möjligen kan ridas, men omöjligen köras. Närmare underrättelser o. s. v. — Ar karlen galen, utbrast lä sig kunna få sälja en sådan häst! — Dagen derpå stod annonsen åter införd. Tredje dagen, då vår man vecklade upp bladet, tänkte han: Jag får lof att se efter om hästen är såld.? Nej, annonsen stod ännu qvar, — Det här är verkligen magstarkt! Att kasta ut så mycket en, som tror pengar för annon.er om en sådan häst! Det djuret gör mig galen. Jag får lof att gå och se på det. — Och han köpte hästen. ?Usch, så dumt! Men lägg nu bort det der skräpet och skrit i stället en liten afskedssång till... till våra gäster, och skicka in den till någon hygglig tidning. Har du inte läst i Posttisningen, att vi nu böra göra allt för att utplåcva vår nationalkänsla emot ryssarne och i stället börja dra fördelar af grannskapet ?? Jovisst. Men som du vet, så har min poetiska ådra aldrig varit särdeles rik, och vid det här tillfället nekar den alldeles sin tjenst. Men kanske vi kunna hitta på något passande i min anekdotsamling. Se här till exempel: En bonde dog, efterlemnande stor förmögenhet, men ett tvetydigt rykte. Enkan bad prosten skrifva en vacker? begrafningsvers, och denne, som gerna ville förlika samvetets kraf med likstolens, deklamerade vid grafven: Petter var en idog man, När vi sofvo, vakade han: När vi v:knade Egde han hvail vi saknade. Duger den strofen?? frågade jag. Passar den icke in äfven på den ryske Peter ?? ?Du är odräglig?, förklarade min kusin. Näväl, lät oss tala allvarsamt. Vi ha under ryssarnes häirvaro gäldat artighet med artighet, och detta var i sin ordning, ty gästfrihet är urgammal svensk sed. Men svensk sed är det icke att den ena stnuden förbanna en krönt bödel, som sölar sigien sargad nations blod, och i nästa stund lofsjunga Ceesar, då det sargade folket ligger sträckt till marken inför hans segrande lesioner. Vårt så kallade nationalhat mot Ryssland är en fullt berättigad och ingaSARS RENA ENE EE EANR OSOE AR rea