Aftonbladet – 19 augusti 1865, sida 3

lunda fördömlig känsla, ty det är icke e hat till folket, utan till systemet, hvilket gjo så outsäg:igt mycket ondt. Det synes tvi vara en olycklig tanke att vilja utplår denna känsla, som ammats af vår histori; som fostrats och underhållits af våra ska der och som, när det en gång gäller, ka förmå att samla de spridda, vilsna tänk sätten, väcka och siålsätta de försoffade vi jorna samt gifva en eneigisk impuls åt den -Jsom ha den fruktansvärda äran att leda vå lands öden. Det är icke rätt att vilja u I draga allt stål ur nationalkarakteren; vi b höfva mycket väl hvad eom finnes qv: deraf. Europa eger mer än tillräckligt materiella krafter samt snillets och bildnir Igens omätliga hjelpmedel, för att visa Rys: land tillbaka dit, der det har sin naturlig plats. Men det är viljan som fattas, oc detta är det iörfärliga i saken; försoffning viljelöshet är den inre, moraliska kräfta som tär på vår civilisation och rödjer vä för barbariet. Om ett land, en verldsde kufvas af ett välde, som med öfversvalland ungdomsmod och högburet hufvud går fran och bryter allt motstånd, så är faran vid: mindre, än när barbariet gnager sig fram ihärdigt men tyst, utan att låta hejda si; af några bland de känslor eller betänklig heter, som vanligen ställa sig i vägen fö den högsinta och bildade menskligheten Skola vi glömma våra ärfda traditioner derför att en hand full ryssar under någrt dagars vistelse ibland oss förmått visa os: vanlig umgängeshöflighet? Eller ens derfö alt alla ryssars sjelfherrskare wed el penndrag emanciperat sina slafvars slafvar! en som känner sig rörd af detta visserl gen förtjenstfulla verk, må flytta sina blickar litet längre bort, så får han se ett an nat storverk, som kanske stäfjar hänförel. sen: han får se — för att upprepa ÅA. mand Carrels ord år 1831 — fordom rika fält för. vandlade till öknar och höljda af lik, su. blima grafvar, i hvilka ett herrligt folk hål. ler på att nedstiga, förande med sig sina dygder och synder, sitt namn och sina gudar, sina minnen och sitt hopp?. Må vi spegla oss i Polens öde och vara på vär vakt...... ?Mcn förlåt mig, söta Camilla, det var visst icke min mening att säga något ondt om dipva ryska vänner, ej heller att göra dig ledsen genom att påminna dig om dina f. d. polska vänner. Lät osslemna äfven dem åt sitt öde, och det så mycket hellre, som czaren nanske i alla fall är nog hårdbjertad att hverken af Armand Carrel eller mig låta beveka sig till större mildhet emot dem. Den tacka, som inte hör sitt eget lamm när det skriker bääb, lär knappt svara en kalf som säger muuh?, anmärker ju den hederlige konstapel Nypon hos Shakspeare. Iunan du går vill jag blott nämna, att det så kallade Trälbatvet uu, sedan ryssarne försvunnit derifrån, lär ha hopp att återfå sitt ärliga namn, Troll-? eller Trollebafvet?, som det bär till minne af amiral Prolle, hvilken drunknade der år... ja jag minns uu icke årtalet. Adjö, adjö! I Stockholm ha vi sedan sist icke haft mer än en cch en half eldsvåda. Dettycks icke vilja bli någon riktigt storartad, d. v. e. så storartad, att den kan hos vederbörande stadga öfveriygelsen om behofvet af några itgärder till förbättrande af vårt eldsläckningsväsende. Dock har jag hört sägas, men utan att kunna garantera uppgiftens illförlitlighet, att de hos ännu högre vedervörande tillstyrkt beviljand-t af några tuen riksdalers statsanslag åt en sakkunnig verson för att nedresa till Vestra Sallerup ch studera inrättningen af den bakugn, i vilken en bondeson (förmodligen dalkarl) ör ett par veckor sedan bäddade åt sig unler pågående eldsvåda och hvarur han efter ;Idsvådans slut klef fram välbehållen och ullsöfd. Det tros att äfven Vitterhets-, hitorieoch antiqvitetsakademien skall kunna örmås att lemna något resebidrag, emedan indersökningen antages kunna äfven för ornforskaren bliafintresse, såsom möjligen pridande ljus öfver den bibliska berättelen om de tre männen i den brinnande gnen. Det är redan gamla nyheter, att madam )berg blifvit förklarad för — god mennika, D. b. icke för alltid, utan blott så länge viss konkurs räcker; det är icke fråga ot Monthyonskt dygdepris. Lika ändt är det, att komminister T. och proten O. sprungit kapp i predikstolstrappan, varvid den förre segrade. Jag är icke g stark i teologien för att tillåta mig att öma i sjelfva rättsfrågan dem emellan, och ermed är jag rätt så belåten, ty marken r ännu i 19:de seklet något för het för ehandlingen af sådana frågor, och den ulkan är ännu icke slocknad, hvars gnitor tändt den fysiska och moraliska inqvi itionens bål. Eljest vet jag just ingenting nytt att beitta, om icke att befolkningen fortfarande inskas och trichinerna ökas. H. RB. SET ET BRYT AA RT TA