Aftonbladet – 18 augusti 1865, sida 2

och liflig ut. Miss Jameson tycks vara alldeles uthungrad.? Jag tackar så mycket, men jag kan inte dröja, sade miss Jameson. Ånna väntar på mig.? ?Nå ja, men hon vet ju att ni är här? Det var åter mr Gervoise som talade. Mrs Gordon satt kall som marmor utan att se på eller vända sig till sitt främmande. Miss Jameson tycktes det oaktadt icke kunna besluta sig för att aflägsna sig — allt hos henne antydde förvirring och bestörtning. Hon hade kommit lugn och bestämd, men någon okänd förtrollning tycktes ha drifvit sitt spel med henne, och hon var nu en lefvande bild af oro och sinnesförvirring. eNej, jag får visst lof att gå, sade hon ter. Nå ja, om ni så nödvändigt villk, svarade mr Gervoise, i det han reste sig upp. I sådant fall ska jag följa er till omnibusen. Det är inte godt att hitta här i Kensington, ska jag säga. Miss Jameson afslog icke hans anbud; hon tog åter på sig kappan och gick fram till mrs Gordon för att taga farväl af henne, Mrs Gordon reste sig kall, förnäm och svartsjuk och sade: Farväl, miss Jameson ! men hon tillade icke välkommen åter, och, hvad som gick miss Jameson ännu djupare till hjertat, hon frågade icke en gäng efter söta Anna, den stackars äldre, sjukliga systern, för hvilken miss Jameson hade släpat och arbetat under alia dessa år. tt hvitt lager af snö, ännu icke smutsad af fotgängarnes fötter, betäckte marken, då mr Gervoise och miss Jameson lemnade huset. För att komma från Rosemary Cottage till Kensington Road, måste man gå genom en ödslig gate med gröna häckar och trädgårdar på drase sidor, Om dagen var det Mvcket tyst och stilla och om attnarne fullkomligt öde. Mr Gervoise såg att han utan fara kunde säga hvad han ville, och han gjorde det. Min bästa miss Jameson, började han,