Aftonbladet – 17 augusti 1865, sida 3

och gifva föga tillbaka, och detta öde ble tidigt ditt. Några få smickrande ord, tryckningen af en hand, tre eller fyra blic kar trån dessa vackra blå ögon, det hemliga hoppet att få lefva i sysslolöshet, med tjenare att passa upp henne och vackra kläder att bära — des a voro mäktigare i din mors svaga hjerta än din barnsliga uppoftring och hängifvenhet. Och det är detta du känner, ehuru du icke vet det och är för okunnig för att vara i stånd att reda dina känslor. Det är detta som kommer dig att ropa Stacsars pappa! Alskade pappa. Sälla äro de döda! Deras fel och svagheter äro glömda och försonade. Deras kärlek och deras förtjenster stå ensamma qvar i minnet. De stå trygga och leende på den andra verldens strand, utan att nås af hjertats förebråelser eller tadeli denna verlden. Huru bitter Beatrices sorg än var, hörde hon dock sin moders gråt. Hon kunde icke motstå detta vädjande till misskund och barmhertighet; hon lemnade Gilbert och vände sig om till mrs Gordon. Hon slog sina små armar kring moderns hals och kysste henne ömt och häftigt. Mrs Gordon suckade, aftorkade sina tärar, borttorkade Beatrices, frågade om hon var snäll, kysste henne tillbaka, och förmådde henne med mildt våld att gå upp till sitt rum, då hon märkte att hon hade stark feber. Beatrice gjorde ej något motstånd. Hennes mor kläude af henne, lade henne ibennes lilla säng, som om hon åter varit ett spädt oarn och satte sig bredvid henne, med hen nes hand i sin. Med barndomens egensinniga och svartsjuka instinkt förblef Bratrice änge vaken; slutligen somnade hon dock, besegrad af trötthet och häftigheten i sina sinnesrörelser. Då hun vaknade, var det