Aftonbladet – 17 augusti 1865, sida 2

Attfärer — men hvilka atfärer? Var han rik? frågade hon sig sjelf. Från denna tanke gick hon till en annan, tilldess hon kom tillbaka till den första: hvad kunde det vara som höll honom ute så länge? Emellertid sutto Gilbert och Beatrice inne i länstolen, inbegripna i en djup konversation, denna barnsliga konversation, der tan tasien är så herrskande. De hade tumlat tappert om och hade blifvit trötta. Atmin-tone lutade sig Gilbert tillbaka i stolen, slöt sina ögon, lät sina ermar hänga slappt ned, sträckte ut benen och tillstod att ban var alldeles utmattad. Är du det?? frågade Beatrice med deltagande ton. Åh, förskräckligt — jag är alldeles uppgilven.? Genom sina halft slutna ögon såg han henne böja sig ned öfver honom; hon var också i stolen, och som hon var tätt invid honom, grep han plötsligt efter henne och sökte med eu triumferande utrop att kyssa henne. Nu förböll det sig så, att Beatrice hade en mycket qvinlig instinkt: hon ville nog kyssa Gilbert, men ville aldrig låta Gilbert kyssa henne, då hon kunde undgå det. Detta visste mr Gervoises son mycket väl, och ehuru han icke var mera öm än gossar i allmänhet pläga vara, kände ban dock en utomordentlig glädje at att väcka Beatrices harm och 1å henne att upphälva höga rop. Striden slutade vanligen med den högsinta förklaringen från huns sida: PSe så, Beatrice, var nu inte barnslig; jag ska inte kyssa dig!? Och Gilbert brukade verkligen, då han hade tilltredsstialit sin lust art gäckas med henne, släppa sin fiende, då han var nära att segra. Detta var äfven nu händelsen. Då Gilbert säg haurmens tårer stå i Beetrices mörka ögon,