Aftonbladet – 15 augusti 1865, sida 2

inte den menskliga naturen. Nu kommer jag ihåg det, det der brefvet, som ni fick af mig, är inte mer än ett är gammalt, så att den lilla enkan verkligen var omgift igen, då hon skref till mig och begärde penningar. Jag säger er, sir, att ehuru Gordon inte behöfver Carnoosie, efter som han har egen förmögenhet, så har han dock alltid längtat att komma åt det och gör det helt säkert ännu i dag; och ni kan således ganska väl förstå att det skulle vara mig motbjudande att se honom och veta att han ginge och längtade efter min död. Det skulle vara mig motbjudande, sir, att se honom sitta på den der stolen, der ni nu sitter, att se honom betrakta mig så som ni nu betraktar mig, medan han hela tiden tänkte: fÄmnar den gamle narrn då aldrig dö? Jag känner inte så synnerligt till mr GordonX, sade mr Gervoise, men jag försäkrar att jag anser honom ur stånd... Gör inte det, afbröt honom mr Carnoosie otåligt; gör det inte, eller iår ni mig tll att göra något som jag minst af allt skulle vilja göra — och det vore att skratta, sir. Inte för allt i verlden! skyndade sig mr Gervoise att säga. Inte för allt iverlden! Det skulle också verkligen varit förfärligt att se den dystre gamle mannen brista ut i en spöklik munterhet öfver mr Gervoises enfaldiga godtrogenhet. Ja, det måste bli Gordon — den hale, listige Gordon, som jag aldrig kunnat lida. Men Carnoosie ska stanna inom den gamla slägten. Min gren på stammen är vissnad för alltid — en annan, friskare och nyare, måste nu bära frukt. Det var mr Carnoosie som talade. Stac