Aftonbladet – 14 augusti 1865, sida 3

UU CTg UCITCIHIHOL val MURUVUIITI UTCIIP BUILT TUI Man kan ha väninnor som äro mycket äldre eller yngre än en sjelf. Molieres gamla hushållerska var en stor hjelp för hans snille, och Montaignes filosoti får en både mildare och mer upphöjd prägel af vishet från den tidpunkt, då han i Marie de Gournay finner en adopterad dotter, ?som visserligen?, säger denne Horatius bland filosoferna, är älskad af mig med mer än faderlig kärlek och inväfd i min stillhet och ensamhet såsam en af de bästa beståndsdelarne af mitt lifP. Qvinlig vänskap är sannerligen för mannen hans lifs bälverk och ljufliga prydnad. För hans själs odling är den ovärderlig; utan den skall all hans bokliga kunskap aldrig skaffa honom kännedom af verlden. Läs af vetenskapliga verk hufvudsakligen de nyaste, af litterära de äldsta. Den klassiska litteraturen är ständigt ny. Nya böcker återupplifva gamla ider; gamla böcker väcka och stärka nya ideer. Mycket betryggande för en hög grad af smak och fulländning är att hvarje är såsom särskildt studium välja sig en utmärkt bok, som icke endast bör läsas, utan granskas, studeras och läras utantill; tag den med på landet, var den trofast hängifven, res med den och var en tid boriät utan andra böcker och tvinga dig derigenom att ständigt läsa om den på nytt. Hvem kan väl vara nog slö att tillbringa länga dagar i förtroligt, oafbrutet umgänge med en öfverlägan ande, utan att känna det välsignelsebringande deraf då han återvänder till den vanliga verlden? Men hvilken grad af intellektuel fulländning du än mai uppnå genom att sålunda studera det fulländade, bör du dock aldrig, om du vill vara klok, låta din höga ståndpunkt göra dig intolerant mot andra brister än dina egna. Det säkraste kännetecknet på vishet är menni:kekärlek, och den bästa menuiskokärleken är: den, som sldrig sKrylstmt vill paradera säsom sådun. Se ständ:gt uppåt tör att finna ditt menniskoideal sådant det bör vara, men ge dig ularig min afcatt böja dig ned då du rättvist vill bedöma menniskan såsom hon är. Se din medmenniska rakt i ansigtet; lär dig allt hvad du möjligen kan få lära, och då du lärt dig allt detta, skall du, jag upprepar det, aldrig saintala med någon 16an med sund hjerna, som icke vet ett eller annat, som förtjenar att vetas, bättre än du sjelf. I ett bref tiil Joauna Buaillie säger sir Walter Scott: ?Jag har icke hört talas om mer äh endå f.ämling, som gäckade hvarje försök att inveckla honom i ew samtal, och honom träffade en al mica vänner i en diligens. : Min vän, som pikerade sig af sin konversationsförmöga, avgrep denna sköldpadda från alla häll, men förgäfves, och nedlät sig slutligen till att utbedja sig en förklaring. ?Jag har talat med er om alla dagens frågor, litteratur, landtbruk, handel, spel, jagter, kapplöpning, pro.esser, politik, bedrägerier, blasfemi och filosofi; tinnes det då intet ämne, som ni vill göra mig den äran att inläta er uti?? Skälmen drog sitt ansigte till ett grin, i det ban sade: ?Kan ni säga mig någonting snillrikt om sulläder ?? Jag tillstår?, säger sir Walter, att jag skulle blitvit lika förbluffad som min vän.? Jag tillåter mig att draga denna blygsamma försäkran i tvifvelsmål. Sir Walwer skulle ha insett, att han här icke skulle undervisa utan lära, och jag är fullkomligt ötvertygad, att han innan resans slut skulle aflockat den resande hvad denne kunde ha agi honom om sulläder. Men om sir Walter nu också hade lärt allt angående sulläder — hvad-sedan? Hvad sedan? Jo, det skulle säkerligen kommit from i en af hans böcker, gilvit anledning till något lyckligt infall eller fonnit ett skämtsamt uttryck i någonny karakter, som skulle gifvit den läsande verlden ämne till munterhet och en utvidgad. kännedom af menniskan. Det är icke kunsksp, som utgör skilnaden mellan den, som ökar förrådet ef lilvets nytta och nöje, och den, som lemnar verlden sådan han fann den. Skilnaden mellan dessa består uti kunskapens reproduktion, uti den grad i hvilken själen tillegnar sig, pröfvar och anställer försök med de ideet som tilllöras henne af andra själar. En viss magnat, som var helt stolt öfver omfånget och vidden af sina lustparker, besökte en dag en mindre godsegare, hvars trädgård icke var större än ett halft tunnIand;;och ölverraskades storligen af de lysjnde färgerna på grannens blommor. Ja, mylärd, blommörna äro rätt vackra?, sade egaren, ?men tillåt mig visa er mina drufvor.? Då lorden hade blitvit införd i ett gammalmodigt. litet växthus, stirrade han med afundsjuka blickar på drutvor, som voro dubbelt så stora som hans egna. — ?Min bäste vän?, sade lorden, ni har en riktig perla till trädgårdsmästare; lät mig tala med honom.? Bud skickades efter trädgård: mästaren, en ung, icke fullt trettiärig man, som säg belt enkel och enfuldig ut. Jag önskar erlycka tili edra drufvor?, sade mylord; ?men säg mig, om ni kan, hvar: för edra blommor äro så mycket prärtigare och edra drutvor så mycket vackrare än mina? Ni mäste ha siuderat trädgärdaskötseln ända i botten.? — Ursäkta, ers herrlighet?, svarade trädgårdsmästaren, jag är iote sä lycklig att ha fött särdeles mycken undervisniug, men hvad blommoraa och vindrufvorna angär, kom jag af en händelse underfund med hemligheten om huru de skola behandlas.? AFf en händelse? Förklara er närmare.? ?Jo, mylord, för tre år sedan skickade herrn mig till London i ett ärende, och det blef regnväder, och så sökte jag skydd i ett vagnslider.? ?Nå, än sedan?? Och der voro två herrar, som också hade sökt skydd der, och de talade med hvarandra om träkol.? Om träkol?? Ja, och den ene sade, att äe hade gjort nytta vid många sjukdomsfall och isynuerhet vid det första utbrottet af koleran, och det lade jag på minnet, eftersom vi året förut hade hatt kolera i vår by. Och jag förmodade att de tvenne herrarne voro lälara Aanh att da nacg firetndna hvad da ta.